Väl medveten om att dagens skoldebattörer kanske har ett begränsat intresse av vad en pensionerad gymnasierektor framför kring den kaotiska situation som nu tycks prägla vår skola, vågar jag ändå med erfarenhetens rätt peka på några steg i den utveckling som lett fram till dagens förhållanden.
Det första steget i den utvecklingen var avskaffandet av examina. De real- och studentexamina som tidigare fanns var ett naturligt avslut på en studiegång och innebar en kvalitets- och likvärdighetsgaranti oberoende av studieort. Den svenska examenslösa skolan, unik bland jämförbara länder, kom att bädda för den flumpedagogik, påhejad inte minst från universitetens pedagogikinstitutioner, som i decennier präglat vår skolutveckling. Utan en slutexamens krav blev det fritt fram för ett alltmer utbrett ifrågasättande av de fasta kunskaper som ger stadga åt all undervisning.
Ett särskilt för gymnasiet påtagligt orosmoment har också experimentet med olika betygssystem och ryckigheten i kurs- och ämnesutbud varit. Det mest ogenomtänkta på det området var det utbyte av sammanfattande ämnesbetyg mot betyg på enskilda mindre kurser inom varje ämne, som genomfördes på 90-talet. Det blev snuttifieringens slutgiltiga seger över förnuftet! Lyckligtvis börjar man nu äntligen inse vådan av detta missgrepp.
Nu till det absolut mest avgörande skälet till dagens skolkris, kommunaliseringen! Att räkna upp alla problem den har ställt till för skolan skulle kräva långt mer utrymme än det här tillgängliga. Jag nöjer mig med tre områden som särskilt sticker ut: byråkrati, lärarsituation, kommersialisering.
Det tidigare statliga regelsystemet för skolan, där undervisningen var centrum, bröts drastiskt i samband men kommunaliseringen. Vi fick en tydlig ”avskolifiering” av verksamheten, där skolans särart alltmer åsidosattes och ersattes med ett inordnande i det gängse kommunala systemet. Det innebar en starkt ökad byråkrati med skapande av diverse nya kommunala tjänster inom skolan, som inte alls eller endast marginellt hade med kärnverksamheten att göra. Lärarnas roll i systemet försvagades alltmer.
Läraryrket, tidigare präglat av självständighet och frihet, har genom kommunaliseringen kringskurits alltmer med den tydliga ambitionen att göra det så likt andra kommunala tjänster som möjligt. Den nu så uppenbara svårigheten att locka studenter till läraryrket har definitivt inte bara med lönen att göra utan i hög grad också med yrkets förlorade frihet och status.
Med kommunaliseringen startade även den idag så utbredda friskoleverksamheten, där ofta rent kommersiella aspekter dominerar. När jag under min aktiva tid en gång i en intervju framförde att skolan från att ha varit en institution i samhället nu alltmer var på väg att bli en ren affär, väckte det visst uppseende. Jag anade inte då hur rätt jag skulle få.
Ge den svenska skolan en genomgripande omstart och låt den bli den viktiga del av samhället som den förtjänar att vara!
Gösta Björn
rektor emeritus