Mellan femhundra och tusen människor samlades när Skäggetorp manifesterade för Kärlek och respekt häromveckan.
De som var där behöver inte tvivla. Skäggetorp ska inte bara förknippas med brinnande bilar och dödande skott. Skäggetorp är också en ung, grön och internationell stadsdel där många lever rika liv.
Som en av talarna kritiserade jag den politiska ledningen. Den saknar långsiktighet i sitt handlande, trots återkommande social oro och kriminella handlingar.
Konkret nämnde jag ”Barn i väntan/Barn i start” (BIV/BIS), ett politiskt och religiöst obundet arbete.
I BIV/BIS ges barn 7–20 år från krigsområden chans att bearbeta sina svåra upplevelser. Här växer tilltron till den egna förmågan och det nya samhället.
För mig som Skäggetorpsbo är det viktigt att arbetet får fortsätta. Under en tid som fängelsevårdare lärde jag mig vad krigsupplevelser kan leda till.
Erfarenheten är entydig: Utan bearbetning får krigsbarn dåliga skolresultat, psykisk ohälsa och i vissa fall hamnar de i kriminalitet.
Kommunalråd och kommunala chefstjänstemän har lovordat arbetet. Men då beslut om pengar fattades hänger inte ord och handling ihop.
Och märkligare blir det då kommunalrådet Paul Lindvall (M) ska ha sagt att han redan ”ställer upp” på BIV/BIS (Corren 8/8).
Paul Lindvall är otydlig och vilseleder. Därför ställer jag följande frågor till kommunstyrelsens ordförande:
1. Tycker du att du ”ställer upp” på att ge barn 7–20 år ett nödvändigt stöd genom BIV/BIS, då pengarna som anslås bara räcker i tre månader?
2. Bör inte de som arbetar med dessa utsatta barn – en anställd och ett antal ideella personer – rimligen ha en planeringshorisont som är längre än tre månader?
3. Erfarenheten visar att nya flyktingar bosätter sig där deras landsmän bor. Mitt förslag är därför att kommunen skriver ett femårskontrakt med organisationen. Vad talar mot mitt förslag?
4. Insatser som riktas mot skolbarn ger ofta mer än åtgärder mot unga vuxna som kanske redan börjat sin kriminella bana. Delar du min uppfattning?