Replik till Bengt Olsson, 23/9.
Bengt Olsson påpekar att genuspedagoger behövs för att utjämna skillnaderna mellan pojkarnas och flickornas prestationer i skolan. Men genuspedagogiken i nuvarande form bygger på myten att skillnaderna är en social konstruktion, som ska motverkas med sociala medel. Det är fel.
Redan i fosterlivet producerar pojkfoster testosteron, som påverkar hjärnan att tänka "manligt". Skolans värld är däremot präglad av kvinnliga normer och kvinnligt tänkande, det vill säga en omvänd könsmaktsordning.
Det gäller särskilt i de yngre åldrarna (förskolan och lågstadiet), vilket genuspedagogiken främst inriktar sig på.
Ledande hjärnforskare, till exempel Martin Ingvar, har länge vetat om att skolan måste ta hänsyn till dessa medfödda skillnader mellan pojkar och flickor. När pojkarna utsätts för den kvinnliga pedagogiken uppstår en frustration mellan den inre drivkraften och skolans sociala normer. Genuspedagogik i nuvarande form ökar detta sociala tryck. Det ökar frustrationen och motverkar därför sitt syfte.
Det finns ett intressant undantag från mönstret att pojkar presterar sämre än flickor. Det är ämnet engelska i Finland. Anledningen är inte att finska skolan är bättre, för då skulle det gälla alla ämnen.
Anledningen heter Angry Bird. Spelet talar till pojkarnas tänkande och det är helt på engelska. Pojkarna tycker spelet är intressant och för att klara av det så tvingas de att lära sig engelska.
Det visar tydligt att skillnaderna mellan pojkar och flickor inte handlar om sociala konstruktioner utan att det är de pedagogiska metoderna som passar dåligt till pojkarnas hjärnor. Genuspedagoger behövs, men med ändrade grundförutsättningar. Sätt igång och utbilda lärarna i de medfödda skillnaderna mellan manliga och kvinnliga hjärnor!