För det första. Jag har inte fyra bloggar. Jag har inte ens tre eller två. Jag har en, på Expressen om italiensk fotboll. Den på TV4 är nedlagd. På Boktipset har jag skrivit sammanlagt fyra inlägg på över två månader så den är också nedlagd. Likaså är alltså nu min privata nedlagd.
Det är heller ingen hemlighet att den bloggen legat närmast hjärtat.
Den har varit naken, öppen och därför öppen för attacker från folk som föraktar svaghet, som kommer från en Stureplansvärld där yta, framgång och pengar är det enda som räknas och där ett blödande hjärta och uttryckt svaghet är det värsta som finns.
Det är därifrån mobbar-klanen kommer.
Herr Schulman tar sin egen gärning på lite för stort allvar. Det han anklagar mig för handlar uteslutande om honom. Min irrelevans, mina utfall och min ikonsekvens får nog tillskrivas honom själv.
Efter att ha blivit känd som Sveriges elakaste bloggare talade han ut i teve och tidningar om att den tiden var över, men nu är han tillbaka i samma fördärvliga värld.
Han är fixerad vid mina litterära framgångar.
På sin humorsida har han publicerat otaliga skojdikter, ett tag fler stycken dagligen, tecknade serier, uppdiktade chattar där jag framstått som en idiot, drivit med min familjs sorg, kallat min mamma för spritluder, skrivit otaliga bloggar om mina litterära priser, om mig. Bilderna har föreställt honom eller hans bror med en brödkniv mot handleden eller skrikandes naken på en sandstrand. Vid ett tillfälle har skadestånd utgått.
För detta borde han be om ursäkt.
Roligt? Det får andra avgöra. Det är inte min uppgift att bedöma vad som är humor eller inte, det kommer historien skoningslöst avslöja, men jag har tidigare varit ovetandes om i vilken omfattning deras fixering antagit.
Jag har nämligen gjort det som Schulman drömmer om att göra, en litterär karriär, gett ut tio böcker, skrivit pjäser, gjort radio, uppträtt för tusentals människor på teatrar runt om i landet. Jag lever Schulmans dröm. Mitt skrivande prisas medan han prisas av småungar för att han vågar vara en elak jävel. Olika falla ödets lotter.
Hans teknik är lika enkel som klassisk, den fungerar lika bra på skolgården som den gjorde för nazisterna. Man väljer helt enkelt ut en människa och gör henne till något hon inte är, man omänskliggör henne så till den grad, att det inte alls blir särskilt svårt att göra henne illa.
Det anonyma hatet, med önskan om min snara död, och att jag ska gnaga benen av mina döda barn, och annat i samma stil har uteslutande kommit i samband med att humorsidan i fråga varit extra noggranna i sina utfall.
Allt hänger samman. Genom att konsekvent, tålmodigt under lång tid fortsatt att håna och förlöjliga mig har mobbarklanen indirekt gett ännu värre röster legitimitet.
Men herr Schulman gör ett misstag när han tror att det bara är deras småsinta avundsjuka som är den enda anledningen till att jag stänger min blogg. Den makten har han inte. Jag drar mig helt enkelt undan och lämnar gyttjan till dem som trivs i den.