Senaste veckorna har flera gårdar i Östergötland haft enskilda djur som drabbats av sjukdomen mjältbrand. Det är en smittsam sjukdom som kan få fäste om inte adekvata åtgärder vidtas. Ingen kan lastas att sjukdomsfall som detta inträffar, varken bonde, samhälle eller allmänhet, utan det är förmodligen omständigheter som ingen påverkar. Sjukdomsfallen har dock visat det svenska systemets styrkor och brister. Styrkor är professionella myndighetspersoner som, trots brinnande semester och minimalt med personer på plats, ändå har rutiner uppbyggda och bönder som alltid är problemlösare och agerar så snabbt man kan i en redan hektiskt tid på året. Svagheterna är dock tydliga hur starkt underfinansierat vårt smittskydd är.
Sverige vill gärna glänsa i internationella sammanhang med höga nivåer på djurskyddslagar och regler för smittskydd. I ett internationellt perspektiv har vi all anledning att vara stolta över detta. Detta upprätthålls dock inte av sig självt. Djurvälfärden garanteras inte av lagar med hög ambition, utan av att det finns bönder som finner det lönsamt och intressant nog att trots tuffa regler vilja hålla djur i Sverige, så inte produktionen flyttar utomlands. I dag ser vi glädjande nog allt flera konsumenter som efterfrågar och är beredda att betala för mat som är trygg, säker och fri från främmande ämnen och smittor. Samtidigt ser vi alltjämt att svensken fortsätter lägga allt mindre av vår inkomst på mat till förmån för mera på boende, resor och fritid. Vi har aldrig rest utomlands så mycket som i dag och ungefär hälften av vår mat är importerad, så svensk matproduktion är alltjämt under starkt konkurrens och det unika svenska smittskyddet under starkt tryck i dubbel bemärkelse.
De senaste 10 åren har inga ytterligare resurser tillförts smittskydd och beredskap runt detta. Det gäller exempelvis obduktionsverksamheten av djurkroppar. Semestersverige drabbar djurbönderna även när det gäller hämtning och sanering av självdöda djur. I Mjältbrandsfallen blir liken tickande smittbomber. Vilken beredskap har egentligen Sverige om exempelvis ett utbrott av mul- och klövsjukan i England 2001– Gud förbjude och mot förmodan – skulle uppstå? Med tanke på att Jordbruksverket som ansvarig myndighet ålagts ett sparbeting på 20 procent kan man fundera på hur detta ska gå till utan att det ska gå ut över de böndernas ersättning för den kollektiva nyttan de gör eller för att kunna upprätthålla vårt smittskydd. Det åligger stort ansvar för tidigare regeringar, oavsett färg, som de senaste decennierna monterat ner detta, men åligger ännu större ansvar för nuvarande regering och opposition att bygga upp en beredskap värd namnet.