Nyligen pratade jag med en person som inte kunde komma ihåg det senaste evenemang han varit på i Linköping. Jag blev förstummad.
Är folk så rädda att testa något nytt, som att se levande musik, gå på teater, eller se på nya fräscha namn inom humor? Vad behövs för att få folk att stänga av sin platt-tv och våga prova något annat än det förutsägbara i en kväll på Ågatan? Fler borde vara intresserade av unika föreställningar i en atmosfär som inte kan reproduceras.
Problemet är kulturens ställning i Linköping.
Jag driver Linköpings enda standup-klubb, LKPG HA HA! Ett tufft jobb med en snål budget och annonsering via sociala medier och mun till mun. Efter hand har publiken vuxit och numera har vi bara ståplatser lediga. Fastän jag är en av flera produktiva arrangörer i Linköping känner jag inget stöd från stadens kulturetablissemang. Min erfarenhet är inte unik.
De som borde vara mest intresserade av levande föreställningar, Kultur- och fritidsnämnden samt Östsam, har trots otaliga inbjudningar aldrig varit på någon av mina föreställningar.
Jag väntar mig inte finansiellt stöd, men om ansvariga tjänstemän och politiker inte orkar dyka upp, varför skulle den genomsnittliga Linköpingsbon bry sig?