Konsekvenserna av regeringens förslag till reformering av a-kassan har vållat häftig debatt och jag har deltagit aktivt i denna.
Låt mig därför få göra tydligt: jag har ingen avsikt att splittra borgerligheten men jag vill uppmärksamma det jag tycker är önskvärda förändringar innan det slutgiltiga förslaget läggs fram.
Allianspartiernas jobbpolitik går ut på att alla behövs, och åtgärder mot utanförskapet har varit den största valfrågan. Begreppet utanförskap har vi gjort brett; det handlar om alla som av en eller annan anledning inte befinner sig på arbetsmarknaden. Alltså både studenter som studerar i brist på arbete och de långtidssjukskrivna.
Vi kristdemokrater har varit med på denna linje, samtidigt som vi särskilt tryckt på åtgärder för att få människor in på arbetsmarknaden. Här handlar det om att sätta in resurser inom till exempel rehabilitering. För att värna de som verkligen inte kan arbeta på grund av sjukdom vill vi också behålla ersättningsnivån i sjukförsäkringen.
För att få fler människor i arbete handlar det om att göra det mer lönsamt för arbetsgivarna att anställa, att minska på småföretagarnas regelbörda och att förbättra villkoren för tjänstesektorn. Gentemot den enskilde arbetstagaren heter receptet "piska och morot". Piskan består i höjd och obligatorisk a-kasseavgift. Moroten handlar framförallt om höjt grundavdrag, så att det blir mer över i plånboken.
Argumentet för att höja a-kassan är att arbetstagaren mycket väl kompenseras för det genom det höjda grundavdraget.
Det ursprungliga förslaget om höjd a-kassa och höjt grundavdrag drabbar de långtidssjukskrivna hårt. Dessa får höjd a-kassa men inget höjt grundavdrag, eftersom detta bara kommer den till del som arbetar. Dessutom ska a-kassan bli obligatorisk.
Vår kristdemokratiska värdegrund går ut på att värna de svaga i samhället, det är för mig en trovärdighetsfråga att reagera så att de svagaste inte drabbas.
Jag vill alltså vara med och påverka nu, under det att frågan bereds och då det fortfarande finns möjlighet att ändra i liggande förslag. Tekniskt sett borde inte frågan vara alltför komplicerad. Precis som man undantagit de arbetslösa från höjningen av a-kassan kan man säkert finna en teknik som skyddar de långtidssjukskrivna. Man kan också välja att skydda denna grupp utanför a-kassesystemet.
Jag vill också säga att jag till fullo stödjer jobbförslagen i övrigt. Att det är arbetslinjen som gäller - att justeringen i ersättningsnivån gör att det lönar sig bättre att arbeta och att a-kassan blir den omställningsförsäkring den från början var tänkt att vara. Detta i kombination med flera andra åtgärder tror jag kommer leda till att fler människor går från utanförskap till arbete.
Jag är övertygad om att vår jobbpolitik kan genomföras utan att några svaga grupper ska få försämrade livsförhållanden. Jag kommer också fortsättningsvis göra mitt yttersta för att uppmärksamma och försöka justera i liggande förslag så att de överensstämmer med de värderingar som jag gått till val på.
Yvonne Andersson