Efter åratal av tuffa förhandlingar och internationella påtryckningar har det efterlängtade avtalet rörande Irans kärnenergiprogram presenterats. Det är en seger för diplomati och för internationellt samarbete, men för att säkerställa att Iran håller vad man lovat och att avtalet kan bli början på en större förändring i Mellanöstern, krävs det att västvärlden upprätthåller en aktiv roll i området.
Utan det här avtalet är det möjligt att USA och dess allierade hade tvingats till en militär intervention för att hindra Iran från att tillförskaffa sig kärnvapen. Skulle det ha uteblivit eller misslyckats och Iran utvecklat kärnvapen, hade det troligtvis gett upphov till en regional kapprustning och potentiellt orsakat ökad konflikt i världens redan mest volatila region. I slutändan måste avtalets framgång ses utifrån om Iran infriar sina åtaganden och inspektörerna från det Internationella atomenergiorganet (IAEA) tillåts att genomföra sitt arbete. Bryter Iran mot avtalet måste omvärlden vara redo att återupprätta sanktioner och, om det krävs, att med militära medel förhindra att man tillverkar kärnvapen.
Vi ska inte förvänta oss alltför dramatiska förändringar sett till landets utrikespolitik i närtid. Iran är fortfarande en stat som understödjer sekteristiska spänningar i Mellanöstern och som aktivt finansierar och beväpnar sådana aktörer som Bashar al-Assads regim i Syrien och Hizbollah i Libanon.
Däremot är avtalet en förutsättning för att det ska gå att förbättra relationer långsiktigt. Irans geopolitiska inflytande har det senaste decenniet ökat i Mellanöstern och det är en verklighet som vi måste förhålla oss till. För att nå en lösning på konflikter som den i Syrien kommer det krävas att iranierna har en plats vid bordet.
Efter att avtalet offentliggjordes publicerade tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR) en rapport som argumenterar att det är i EU:s säkerhetsintresse att använda det momentum som uppstått från kärnenergiavtalet och att försöka bygga en mer konstruktiv relation med Iran där man försöker att hitta nya beröringspunkter och långsiktiga svar på strategiska frågor i regionen.
Implementeringen av avtalet kommer att bli svår, men det här är trots det en möjlig vändpunkt i historien. Det avgörande för både avtalets framgång och även för Mellanösterns fortsatta utveckling är Europas och USA:s fortsatta engagemang och närvaro i regionen. Avtalet bevisar att vi inte är tvingade att enbart reagera på händelser, utan att vi med rätt vilja och förmåga likväl kan forma dem.
Zebulon Carlander
andre vice distriktsordförande
MUF Östergötland