Debatt: Könet kan inte vara den avgörande faktorn

Ang "Det kan vara din vän, din bror eller din partikamrat" (27/4) och "Hederskulturens våld hör inte hemma i Sverige" (22/4).

Lotta Ring och Otto Davidsson skriver ”Våldet mot kvinnor är könsrelaterat och en konsekvens av de patriarkala strukturer som de flesta samhällen är organiserade utifrån, vilka bygger på hierarkiska förhållanden mellan könen”, som en replik mot några KD-politikers efterlysning av en djupare analys av orsaken till mäns våld mot kvinnor. 

Som en man som aldrig önskat slå någon kvinna, gör den här debatten mig väldigt bekymrad.

För om Lotta och Ottos tes skulle vara sann, så skulle Otto och jag gå omkring och ruva på en lust att slå kvinnor bara för att de är kvinnor eller för att värna vår maktposition, men just vi har lyckats hålla våra könsbetingade våldsamma tendenser i schack ännu så länge. 

Jag kan inte gå med på det resonemanget, trots att den enkla beskrivande statistiken ger stöd åt detta antagande. 

Ja, de flesta som slår är män. Ja, vi bär på en historia av manligt överordnande. Därom råder inget tvivel. Så vad ska vi göra för att ändra på det?

Mitt förslag är att vi försöker ta reda på orsakssambanden, inte stannar vid att lägga skam över män som grupp. Jag skäms redan över att män slår och att kvinnor inte ges samma ställning och rättigheter i lagar och religioner. Mer av det behövs inte.

Vi måste ta reda på vad det är för giftig cocktail som gör att just män slår, inte bara konstatera att det är på det viset. Att vara av manligt kön kan vara en faktor som förstärker andra, men jag vägrar se kön som en ensam orsak tills jag blir överbevisad om det. 

”Hederskultur”, som de kristdemokratiska politikerna föreslår, kan säkert vara en pusselbit. Men då hade vi förmodligen ganska mycket hederskultur även i Sverige förr i tiden, för våld mot kvinnor var vanligt då också. Ska det analyseras måste vi nog definiera vad ”hederskultur” innebär först.

Kanske handlar det om en sammanblandning av ägande och relation? De flesta fallen som uppmärksammats den senaste tiden handlar om män som sett separationen som en förlust och i svartsjuka eller ilska över att inte längre behärska kvinnan, slår ihjäl henne. 

Kan vi förändra sättet vi ser på varandra i parrelationer? Måste det vara ”du är min tills döden skiljer oss åt”? Är inte den yttersta formen av kärlek att önska den andre kärlek varifrån den än kommer? 

Att skilja på idén om att äga och ägas av varandra, från osjälvisk kärlek som grund för en kärleksrelation kanske vore en pusselbit?

Tanken om ägande och exklusivitet i relationer är rotad i urgamla normer i alla religioner, och något vi måste förhålla oss till om vi vill påverka våldet. Oavsett om det tar sig uttryck i hedersnormer eller annat relationsvåld.

I min värld är svartsjuka en av motsatserna till kärlek. Jag blir illa berörd när jag hör människor bagatellisera svartsjuka eller rentav lyfter det till en dygd, som ett tecken på kärlek. 

Det är tvärtom, den som är svartsjuk ser dig som sin egendom och vill kontrollera dig precis som sin bil. Kanske ska vi lära oss att aktivt undvika relationer med svartsjuka kontrollerande människor, oavsett kön? 

Men jag vore tacksam om man kunde upphöra med att ösa generell skam över det manliga släktet, enbart för att vi är män. Det är bara en annan vinkel på samma dödliga process som redan orsakat nog av lidande i vår värld.