Vi är inte jordbrukare på Kalvefalls gård, fast vi brukar 34 hektar åker och bete. Men hade vi brukat 36 hektar hade vi varit jordbrukare. De två hektaren kostar oss cirka 170 000 kronor att inte bruka. Eller rättare sagt vi brukar lite mer än 36 hektar men länsstyrelsen godkänner bara 34.
Och hade vi inte gett vårt hö till våra hästar och låtit dem jobba för höet så vi får in pengar, utan om vi sålt höet och inte försökt utveckla företaget och gården så hade vi varit jordbrukare och fått cirka 70 000 kronor i gårdsstöd, samt fått behålla stödrätterna som vi köpt för cirka 100 000 kronor och som vi har tagit upp som ett värde i bokföringen eftersom vi lånade pengarna när vi köpte dem.
Saken är den att vi försöker utveckla gården till en häst- och turistgård, men med ridskola och ridturister så är vi även en sport- och rekreationsanläggning och finns koderna för detta med i bolagsbeskrivningen så är man inte jordbrukare om man brukar mindre än 36 hektar.
Men hade vi lagt den verksamheten i Åsas företag Kalvefalls Islandshästar och sålt höet till henne från Kalvefall AB så hade vi varit jordbrukare med 34 hektar och haft vårt gårdsstöd och kunnat behålla stödrätterna.
Så det är lite deprimerande att vara före detta jordbrukare och fundera på hur vi vände ett bokslut som verkade bli bra till dess motsats. För trots att man är sport- och rekreationsföretagare så har man inte 170 000 kronor i byrålådan.
Så bäst är väl att ge fan i att vårda gamla beten och ängar och köpa hö från slätten. Låta allt växa igen och inte försöka sig på att utveckla företag på landsbygden.
Nu är vi så stolliga så vi fortsätter väl att stångas med blodiga pannor ett tag till. Låt glädjas åt att dagarna blir längre och krama varandra.
Olle Forsell
Åsa Strandberg