Tänk dig att du får på dig en bindel som totalt utestänger allt ljus. Du ser inte ett dugg. Bindeln går inte att ta av. Ändå måste du ta dig till läkaren, lämna barnen på förskolan, handla mat, införskaffa ett par nya solglasögon och kanske hinna med ett träningspass. Det låter orimligt, eller hur? För oss som lever med en synnedsättning är detta vardag – men med en viktig skillnad: ledsagaren är våra ögon. Och den håller på att försvinna.
Ledsagning är inte en lyx. Den är ett grundläggande verktyg för oss med grav synnedsättning eller blindhet för att leva ett liv på lika villkor som andra. Den är våra ögon, men sedan 2010 har antalet personer som beviljats ledsagning enligt LSS minskat med cirka 74 procent. Från 2 484 personer till endast cirka 650. Det är inget annat än ett systemhaveri.
I en studie som Synskadades Riksförbund lät Origo Group genomföra på nationell nivå berättar personer om hur deras liv blivit mer begränsat i takt med att kommunerna skurit ner på antalet beviljade timmar. Träningen stryks. Den sociala tillvaron krymper. Många blir beroende av anhöriga – om det ens finns några att be om hjälp. Friheten ersätts av isolering. Självbestämmandet försvinner.
Än värre är att många kommuner dessutom tar ut avgifter för ledsagningen när vi får nej till LSS och skickas vidare till Socialtjänstlagen. Cirka 70 procent av landets kommuner tar ut avgifter. Kommunerna har också stort utrymme att sätta riktlinjer inom Socialtjänstlagen. Många kommuner har begränsningar i vad ledsagningen kan användas till och det är inte ovanligt att personen med synnedsättning får betala ledsagarens utgifter när man gör aktiviteter. I vissa kommuner kan du bara få ledsagning vissa timmar på dygnet. I praktiken innebär det alltså att beroende på var du bor kan du få betala för att gå runt och leta efter de där solglasögonen, trots att du kanske inte ens hittar några som passar, att du får betala två luncher istället för en om du och din ledsagare bestämmer er för att äta när ni är ute på stan, att du får försöka lämna barnen på förskolan själv, eftersom det inte anses befogat med ledsagning i en sådan situation och att du får klara träningen själv alternativt hoppa över den, eftersom det inte går att få ledsagning framåt kvällen.
Vi kräver att ledsagning återigen blir vad den var tänkt att vara: ett flexibelt, kostnadsfritt stöd som utgår från individens faktiska behov.
Delaktighet, trygghet och självbestämmande är inte något som ska villkoras utifrån hur bra du ser. Därför är en flexibel, kostnadsfri och behovsstyrd ledsagning så enormt viktig för oss som är beroende av den!