Förståelse för en medmänniska kan öppna helt nya perspektiv yttrade konung Gustaf VI Adolf för 50 år sedan i sitt jultal till alla svenska kvinnor och män och svenska barn i vårt land och runt om i världen. Yttrandet är aktuellare nu än någonsin tidigare.
Glädjen finns inte i tingen utan i vårt sätt att hantera och använda dem. De yttre tingen, våra resurser, måste för oss bli medel och möjligheter till rikare mänsklig samhörighet. Det enda som har ett slutgiltigt värde i samlivet är upplevelsen av att vi bryr oss om varandra, att vi kan leva i ömsesidig aktning för och gott kamratskap med varandra, stödjande och hjälpande varandra.
Detta är livsvärden, som de materiella tingen i och för sig inte kan ersätta, som de inte får skymma för oss. Det är något som berör vår samlevnad både i familjen, på arbetsplatserna och i samhället.
Oaktat den yttre närheten i moderna tätorter, och oaktat allt snabbare kommunikationsmedel finns det krafter som drar människor från varandra och gör det svårare att förstå varandra. Att allvarligt söka förstå en medmänniska kan öppna helt nya perspektiv och låta en göra upptäckter, som man ej, när allt kommer omkring, skulle ha velat vara utan. Detta kräver ett stycke möda, men det är mödan värt.
Det sätt att se, som ligger bakom vad jag här har sagt har givetvis att göra med givandets och mottagandets livsform. Jag tror att en väsentlig del av livets mening ligger just i denna växelverkan. Och för att denna växelverkan skall kunna liksom utlösas måste man förutsätta en grundval av osjälviskhet och en generositetens ande, som ej endast söker sitt eget.
President Kennedy yttrade en gång: "Fråga inte först efter vad samhället kan göra för dig, utan efter vad du kan göra samhället".
Våra förväntningar på samhället är stora. Och det har de ju också anledning att vara. Men både för samhällets och för vår egen skull måste dessa förväntningar vara parade med en bestämd vilja hos mig själv att också ge något, att betyda något för detta samhälle, att ge ett bidrag till dess lyckliga utveckling.
Därmed ger jag ju på samma gång något av mig själv till min nästa.
Envar har behov av att känna, att han eller hon behövs. Detta är något vi kan vara med om att stärka och uppmuntra hos varandra. Här är åter frågan om att foga in sin egen lilla värld i ett större sammanhang.
Och där betyder var och en något, inte minst för det vi brukar kalla andan i vårt folk, den grundsyn på samlevnad oss människor emellan, som innefattas i begrepp sådana som inbördes aktning, hänsyn, förståelse samt inbördes stöd och hjälp. Det är inte några få personers sak att skapa och att solidariskt uppehålla den