Glöm inte bort de som redan finns här – fler jobb krävs för personer med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning
I den politiska debatten om arbetslöshet handlar det mesta om att människor måste lära sig svenska. Fokus ligger ofta på nyanlända, och lösningen sägs vara språkstudier och enklare instegsjobb. Det är en viktig del av integrationsarbetet – men vi kan inte blunda för att det finns andra grupper som står minst lika långt från arbetsmarknaden.
Personer med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning är kraftigt överrepresenterade i långtidsarbetslösheten. Trots det nämns de sällan i arbetsmarknadsdebatten. Det är dags att ändra på det.
Vi vill se riktiga satsningar på den här gruppen – inte fler rundor av oavlönad praktik utan mål eller mening. För att få människor i arbete krävs strukturerade jobbspår där praktik kopplas till tydliga arbetsuppgifter, konkreta utvecklingsmål och – inte minst – pedagogiska handledare med yrkeskompetens och tid för stöd. Att "sätta folk i praktik" utan att erbjuda kvalificerad vägledning leder sällan vidare till arbete. Däremot gör en närvarande handledare, som förstår både yrket och individens förutsättningar, all skillnad.
Ett gott exempel är verksamheten Drivbänk, där deltagare får kombinera arbetslivserfarenhet, personlig utveckling och samhällsnytta. Det visar att rätt stöd i rätt miljö kan göra stor skillnad. Vi vill se att den typen av verksamheter kan spridas även till andra områden än grön näring.
Arbetsmarknadsnämnden har gjort mycket bra för att få nysvenskar i praktik som ska leda till arbete, men grupper med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning är fortfarande eftersatt. Här behöver vi mer arbete framöver och en tydlig plan särskilt riktade till personer med funktionsnedsättning. Dessa jobb kan skapas i kommunens egen verksamhet, i kommunala bolag och genom upphandlingar. Men de måste vara på riktigt – med lön, ansvar och framtidstro.
Samtidigt behövs ett tätare samarbete med näringslivet och utbildningssektorn så att kompetensutveckling matchar arbetsmarknadens behov. Det krävs anpassning, men det är möjligt – och det är rätt.
Det är inte språket i sig som avgör om man är långt från arbetsmarknaden. Många som pratar utmärkt svenska står ändå utan jobb. Därför måste vi nyansera arbetsmarknadsdebatten och inse att det finns flera grupper som behöver samhällets stöd och prioritet.
Det ska vara lätt att välja jobb före bidrag – men då måste samhället också erbjuda vägar in. Om vi inte hjälper, framför allt personer med funktionsnedsättning och psykisk ohälsa, lämnar vi dem kvar i ett system som passiviserar i stället för att lyfta.
Vi kan bättre. Vi måste bättre. För ett samhälle där fler får plats – också de som alltför sällan får sin röst hörd.