Replik till Birger Schlaug och Annika Lillemets (MP), 7/7.
Schlaug och Lillemets är, liksom andra vänsterpolitiker, ointresserade av hur resurser skapas i ett samhälle, av hur människors kreativitet och arbete ger ökat välstånd. De påstår att det är ”samhällsfarligt” att utgå från att bara mer tillväxt och fler jobb kan finansiera välfärden. I stället förespråkar de omfördelning och att vi ska dela på arbetslösheten. De menar alltså att vårt samhälle inte behöver mer resurser för att ordna äldreomsorg åt de alltfler äldre, utan att pengar kan tas från annat håll. Det betyder kraftigt höjda skatter. Beskattar man arbete och företagande hårdare blir jobben och företagen färre. Då minskar förvisso tillväxten, men även skatteintäkterna. Har man då säkrat resurserna till välfärden?
Under Alliansens regeringsår har Sverige haft högre tillväxt än EU-snittet, bland annat eftersom 250 000 nya jobb vuxit fram. Det har gett vårt samhälle tiotals miljarder i ökade resurser som inte hade funnits om vi följt EU-snittet. Därför har reallönerna stigit med nära 20 procent, samtidigt som skatteintäkterna är större än någonsin, liksom satsningarna på sjukvård, skola och annan välfärd. Schlaug och Lillemets hade inte velat se dessa resurser växa fram.
Ekonomisk tillväxt kan förenas med miljöansvar. Kunskapsintensiva branscher som IT, läkemedel och elektronik gav de största bidragen till tillväxten 1985-2010, så Sverige har främst blivit rikare genom mänsklig tankeförmåga, förädling, något som ofta innebär att mindre, inte mer, naturresurser förbrukas. Jordens resurser är begränsade, men det finns ingen gräns för hur mycket dessa resurser kan förädlas.
Miljöpartism är politik långt till vänster och en dos verklighetsflykt. Det är viktiga fakta för den som överväger att stödja S, eftersom en röst på Löfven är en röst på Lillemets och Fridolin.