I Linköping har frågan om tiggeri åter blivit aktuell sedan Socialdemokraterna och Moderaterna lagt fram ett förslag om att komplettera kommunens ordningsregler med ett förbud mot tiggeri. Som argument anförs att tiggeriet allt tydligare kan kopplas till människohandel och annan kriminalitet.
Som vi ser det är ett förbud mot tiggeri bara ett exempel på symbolpolitik som varken hjälper de människor det berör eller stärker den sociala sammanhållningen i vår kommun. Det riskerar tvärtom att spä på fördomar och utanförskap, och att stigmatisera redan marginaliserade grupper. Precis som i andra kommuner där liknande förbud införts, ser vi en oroande utveckling där juridiken används för att driva bort fattiga snarare än att hjälpa dem.
Det är både ovärdigt och ineffektivt att försöka hantera fattigdom och social utsatthet med ordningsföreskrifter. Tiggeri är i sig inte ett ordningsproblem – det är ett uttryck för djup ekonomisk och social nöd. Att förbjuda tiggeri förändrar inte det faktum att människor är fattiga och lever i utsatthet. Det förändrar inte det faktum att människor exploateras och utnyttjas. Ett förbud mot tiggeri innebär dessutom en ökad risk för andra brott och en ännu större utsatthet. Att förbjuda människor att be om hjälp är inte förenligt med de humanistiska värden som vi vill att Linköping ska stå för. Vi kan bättre än så.
Människohandel, utnyttjande av människors arbetskraft på en svart marknad och övrig kriminalitet ska motverkas med alla de verktyg som polisen, kommunen och övriga offentliga aktörer redan har. Fördjupad samverkan och rivna sekretessregler mellan olika samhällsaktörer är också önskvärt. Ett tiggeriförbud bidrar däremot inte till att bekämpa brottslighet.
Kommunens resurser bör också i högre utsträckning läggas på insatser som socialt stöd, bostäder, utbildning och samverkan med civilsamhället – inte på att förbjuda fattiga människor att synas i det offentliga rummet. Det behövs akuta åtgärder för att ge värdighet åt människor i en ovärdig situation.
Tyvärr har det politiska styret i Linköping gått i motsatt riktning och avslutat den IOP (Idéburet offentligt partnerskap) med Stadsmissionen och Svenska kyrkan som var en av få verksamheter riktad mot personer som vistas i Linköping tillfälligt och lever i fattigdom. Verksamheten erbjöd basbehovet i form av mat, kläder och möjlighet att tvätta sig, men också rådgivning kring svensk arbetsmarknad och anställningsavtal.
Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet står fast vid att alla människor har rätt till ett värdigt bemötande, oavsett var de kommer ifrån eller vilken ekonomisk situation de befinner sig i. Ett tiggeriförbud löser inga problem, det osynliggör dem bara.