En av de bästa sakerna med att vara förtroendevald är att man får träffa så många människor som brinner för att göra Linköping till en bättre plats. Att få lyssna på och prata med alla som hör av sig för att berätta hur de tycker att vår kommun kan förbättras och utvecklas för att räcka till och finnas till för alla.
Oftast finns de eldsjälar som brinner allra mest för våra medmänniskor i den idéburna sektorn, föreningarna. Här hittar vi alla hjältar som på fritiden eller till sin profession valt att ägna sig åt något vars syfte är större än den egna vinningen eller utdelning till aktieägare. Men tyvärr så är synen på föreningarna och dess engagerade inte alltid den bästa i mötet med kommunen. Något som är en konsekvens av en låg politisk ambitionsnivå.
Det socialdemokratiska och moderata styret har haft som främsta syfte att stryka Linköpings företagare medhårs. Föreningsbidragen har man dragit ner på och avtal efter avtal om samverkan har avslutats. Så kallade IOP:er (idéburna offentliga partnerskap) har plockats bort och föreningarna förväntas ta ett större ansvar till en mindre peng.
I samtal med föreningarna så finns det kritik mot kommunen som är återkommande: det är svårt att veta vem man ska ta kontakt med, det finns en beröringsskräck när det gäller att våga inleda nya samarbeten, röriga avtal, underpris i relation till vad man vill få ut och att man bollas fram och tillbaka.
Det kan handla om allt från idrottsföreningen som har behov av en specifik hall och då behöver ha kontakt med både kommunens bolag, kultur- och fritidsförvaltningen och samhällsbyggnadsförvaltningen. Eller föreningen som arbetar med människor i utsatthet och därför bollas mellan social- och omsorgsförvaltningen, arbetsmarknads- och integrationsförvaltningen och bildningsnämnden.
De som ville arbeta med barns långvariga skolfrånvaro blev både aktuella för barn- och ungdomsförvaltningen och social- och omsorgsförvaltningen, men fick sen till slut ingenting alls. För att inte tala om pardansföreningarna som glöms bort i alla kommunala planer, de religiösa samfunden som tar ett stort socialt ansvar, miljö- och klimatorganisationerna som gör ett viktigt jobb och patientföreningarna som kastades ut ur kommunens föreningsbidrag med en hänvisning till regionen. Alla med potential att vara viktiga och bra samarbetspartners åt kommunen samt med kompetens som vår kommun behöver för att må bra. De får luddiga löften, otydliga besked, pengar för något år i taget (om ens det) och oftast en slant i slutet av året när det blir “lite över” i budget och styret vill plocka politiska poänger.
Det som behövs är i själva verket mycket mer än så för att Linköpings föreningar ska känna sig sedda och kunna utvecklas i rätt riktning. Föreningarna behöver långsiktighet, veta att man kan lita på kommunen och dess löften. De behöver en tydlig väg in i kommunen oavsett förvaltning. De behöver en tydlighet kring vilka bidrag man kan söka för vad, hur man kan inleda samtal om en IOP och varför man får ett “ja” eller ett “nej” när man sträcker ut handen. Föreningarna behöver också ett servicelöfte från Socialdemokraterna och Moderaterna!