Klimatomställningen är nödvändig. Men i vår iver att rädda planeten får vi akta oss för att göra ont värre. Nya gruvor som öppnas måste prövas ur ett helhetsperspektiv, tillstånd får inte baseras på önsketänkande och glädjekalkyler.
”I Norra Kärr utanför Gränna, alldeles på gränsen mellan Östergötland och Småland, ligger en viktig del av lösningen på framtidens utmaningar begraven” skriver Simon Johansson i Dagens Industris ledare den 16:e juli.
Nyligen har Länsstyrelsen i både Jönköping och Östergötland avstyrkt en ny ansökan om en gruva vid Norra Kärr, högt ovanför Vättern. Det är samma kanadensiska företag som sökt tillstånd under de senaste 13 åren, men under lite olika namn.
18 fastighetsägare berörs, hävdar Simon Johansson och anser att ”Det går för långsamt att få i gång fler gruvor”. Vi menar att upp emot 600 000 invånare berörs, liksom en viktig del av vår livsmedelsförsörjning.
Påverkan på miljö, kulturmiljö, vatten, jord- och skogsbruk är inte utredda av gruvbolaget. Även om länsstyrelsen avstyrkt ansökan är ärendet långt ifrån avgjort. Bergsstaten fattar beslut i gruvärenden.
Simon Johansson refererar till en artikel i SvD den 27:e juni: ”Skatten i skogen: Kan vända allt upp och ner” där statsgeolog Erik Jonsson menar att Norra Kärr är ett av de mest relevanta projekten för tunga jordartsmetaller i Europa. Men jordartsmetallerna i Norra Kärr är så hårt bundna vid varandra att det inte finns någon industriell process i världen som lyckats separera dem.
Så länge man inte lyckats med detta kan inte bergkrosset användas och har då bara ett spekulativt värde. Ändå uppger bolaget att de kommer att transportera det finkrossade materialet för upparbetning ”någon annanstans.”
Är det inte rimligt att bolaget presenterar en fungerande process för utvinningen? Hur ska Bergsstaten annars kunna värdera fyndigheten? Bolaget bör också ge svar om platsen för upparbetningen, så att den totala miljökostnaden kan redovisas. Eller har gruvor en gräddfil ifrån principen att förorenaren betalar (PPP – Polluter Pays Principle) som gäller för alla andra verksamheter?
Det tyngsta skälet för att öppna gruvor för sällsynta jordartsmetaller i EU är att vi måste göra oss mindre beroende av Kina, som producerar 86 procent av den globala produktionen. Om det bara är Kina som kan upparbeta denna mineral, hur ser vi på det? Är det inte rimligt att vi själva har kompetensen innan vi avhänder oss rätten – och makten – över kritiska råvaror?
Även kostnaderna för återställning av platsen efter avslutad brytning ska täckas av gruvbolaget. Hur ska bolaget återställa skador på Vättern, om de skulle uppkomma? Det är inte rimligt att framtida generationer ska ta konsekvenserna för att ett utländskt bolag under några år ska få exploatera våra naturtillgångar.
Från LRF:s sida ser vi stora behov av att minerallagen uppdateras, för att stärka markägarens rätt, men också för att skydda svenska naturtillgångar och vår livsmedelsproduktion i ett ändrat globalt säkerhetsläge. Tills dess är det avgörande att befintlig lagstiftning tillämpas på ett klokt och ansvarsfullt sätt. Vi hoppas att Bergsstaten gör det.
Norra Kärr ligger någon kilometer från Vättern, en huvudvattentäkt för närmare 300 000 invånare i 11 kommuner. Fler kommuner i Örebro län och runt Mälardalen vill ansluta sig. Då ska mer än 600 000 personer hämta sitt dricksvatten från Vättern. Ett beslut om koncession kan få ödesdigra konsekvenser. Norra Kärr är en olämplig plats för en gruva.