I dagarna har ett delbetänkande om sexköpslagen lagts fram. Det mest konkreta förslaget är att indela sexköpsbrottet i olika grader. Tanken bakom är att göra juridiken tydligare. I praktiken rumphugger det hela lagen. Förslaget verkar för att bagatellisera sexköp.
Åklagarmyndigheten har i sitt remissvar tryckt på att förslaget gör det praktiskt omöjligt för polisen att göra ett ingripande med annat än lägsta möjliga straff som följd. Signalen det sänder är att brottet inte är lika allvarligt som det menas med nuvarande lagstiftning. Eftersom polisen prioriterar sina resurser efter straffen på brott, får det oönskade följder.
Att köpa sex är att stötta den organiserade brottsligheten. 77 procent av kvinnorna som säljer sex kommer från ett annat land och är del i en internationell människohandel där de hålls kvar mot sin vilja. Oavsett bakgrund finns inslag av missbruk och psykisk ohälsa. Sexköpen fungerar som finansiär för ytterligare brottslighet. I denna marknad är hindrande av själva sexköpet det effektivaste sättet att långsiktigt komma åt problemet.
Män som köper sex söker bekräftelse och närhet. Det är ofta social välanpassade individer som väljer att upprepat betala sig till en snabb tillfredställelse på bekostnad av den prostituerade och samhället som helhet.
Vi kan inte påverka vuxnas bristande kontakt med sina känslor. Vill vi lära våra barn ett bättre förhållningssätt så börjar det med våra värderingar. Utredningen föreslår höjda straff för köp av sex från ungdomar. Det gör bara begränsad skillnad. Straffen behöver höjas för alla sexköp. Det skulle även ge polisen bättre förutsättningar.
Regeringens utredning skjuter snett. Sexköpslagen är det viktigaste vapnet vi har för att rädda kvinnor från att köpas, säljas, utnyttjas och fara illa. Ska den fungera bättre behöver vi hårdare straff.
Anders Monemar (C)