I en artikel i Corren 16 januari kräver miljöpartiet att Linköping skall bli en "Fairtrade City". Men "rättvis handel" åstadkommer faktiskt mer skada än nytta.
Många kaffeodlare, främst i Afrika, uppfyller redan villkoren för "rättvis handel". De är småskaliga och så fattiga att de inte har råd med kemiskt gödsel.
Problemet är att de är så många och producerar så mycket att rättvisemarknaden inte kan sälja allt. Därför utestängs de allra flesta, mer än 95 procent, genom att avgifterna för certifieringen höjts.
Byråkratiska hinder ställs upp för små, fristående producenter. De tvingas in i sådana organisationer som den internationella fackföreningsrörelsen ILO förespråkar - exempelvis kooperativ - där risken att pengarna försvinner på vägen är stor.
Även om rättvisemärkningen framställs som driven av engagerade konsumenter finansieras den av u-hjälpsanslag och fackföreningar vars enda mål är att rädda sina medlemmars arbeten genom att hålla billigt framställda produkter utanför västmarknaden genom importrestriktioner.
Anslagen till kontroll av att rättvisearbetarna får mer betalt är bara någon procent av licensomsättningen. Mindre än en femtedel av det kaffe som produceras inom rättvisemärkningen når upp till den normerade betalningen på nära 20 kronor per kilo för bönorna.
De allra flesta fattiga producenter - av kaffe, apelsiner, kläder eller vad det nu kan vara - har fått det svårare att sälja sina produkter då prisbilden manipulerats i god tro av rättvisemärkningen genom att de övriga måste konkurrera med lägre pris.
De bästa möjligheterna att höja lönerna för de fattiga i världen är att undanröja hindren mot produktion och export genom friare världshandel, främst i u-ländernas egen byråkrati, men även genom att ta bort de tullar som skyddar våra inhemska arbetares löner.
Lennart Berggren