Regionbibliotek Östergötland har tagit fram ett kunskapsunderlag om litteraturens villkor i Östergötland. För en så pass regionalt bortglömd kulturform kan man tycka att det är på tiden och förvänta sig något omfattande, konstruktivt och framåtsyftande med skarpa förslag.
Men ack vad man bedrar sig.
Redan när jag läser igenom underlagets sammanfattning, börjar jag ana oråd när det ena floskelliknande påståendet efter det andra presenteras. Jag är helt med på att läsandet är en klassfråga (lika mycket som en genusfråga, vilket inte nämns), men det måste backas upp av någon form av forskning om man kallar ett dokument för ett kunskapsunderlag. Jag är ledsen Regionbibliotek Östergötland, det här duger inte.
Utredningen har haft i uppdrag att titta på bland annat aktörernas situation och möjligheter till stöd samt litteraturens villkor för barn och unga. Min första fråga är om författaren ens har läst ”Läsandets kultur”, den statliga Litteraturutredningens slutbetänkande från 2012?
I den slås det bland annat fast att det finns oro rörande läsförståelse hos unga och upphovsmäns möjligheter till försörjning är små. Det hade varit en bra startpunkt för att undersöka hur detta återspeglar sig regionalt.
Men inte någonstans på de 33 sidorna hittar jag några referenser till rapporter, forskning eller liknande. Att använda endast kvantitativa intervjuer för att skapa ett underlag är en rätt vansklig metod om du kallar något för kunskapsunderlag. Vad blir slutresultatet då? Inte så mycket kunskap visar det sig, utöver löst tyckande. Av de ambitiösa instruktionerna blir det en svårgenomtränglig prosa med väldigt lite substans. Om detta pekoral ska visa på kvalitén i den östgötska litteraturen, är vi illa ute.
Det stora problemet är dock att det inte presenteras några som helst konkreta förslag, förutom olika former av önskelistor. Det står i underlaget att detta ska ligga till grund för ett strategiarbete. Men hur ska någon kunna göra en strategi på dessa lösryckta slutsatser när det inte finns någon som helst analys av materialet.
Till exempel presenteras idén om ett litteraturcentrum, utan att några egentliga förutsättningar tas upp, förutom vad respondenterna tycker. Ett antal frågor hänger i luften; Hur ska detta finansieras? Vilka strukturer måste till? Vilka politiska viljeyttringar behövs? Hur ska dessa idéer som presenteras förvaltas i praktiken? Kommer aktörer nu få mer stöd? Frågorna hopar sig och inga svar får vi, men betala med skattemedel för en undermålig produkt ska vi tydligen.
Bättre kan ni, Regionbibliotek Östergötland, men all skugga ska inte falla över er. Detta är nämligen symptomatiskt för den hejsan-svejsan kulturpolitik som praktiseras i regionen, där strategi och verklighetsförankring verkar vara bannlysta och kulturutövare ska anpassa sig efter hur bilden av förenings- och kulturlivet ser ut, istället för vise versa.