Efter en vecka fylld av samtal om barnrätt, digitalisering och plattformars ansvar, både i Almedalen och efteråt, är det något som känns svårt att släppa. Det skaver. Jag har haft flera samtal med människor som talat om EU-lagstiftningen mot sexuell exploatering av barn, ofta kallad “chat control”, och med upprörd ton försvarat ett fritt internet och integritet för alla, där inga inskränkningar tillåts oavsett omständigheter. Det knyter sig i magen, för integritet är självklart en grundläggande rättighet, också för barn. Men det betyder inte att alla digitala rum automatiskt bör vara helt privata eller skyddade med end-to-end-kryptering som omöjliggör insyn, inte ens vid misstanke om brott.
Vi vet att allvarliga brott mot barn, som grooming, gängrekrytering och utpressning, sker på populära plattformar som Snapchat och TikTok. Miljöer där barn tillbringar mycket tid, ofta utan vuxennärvaro. Vi som arbetar med trygghet på nätet och barnrätt vet att internet är lika mycket en plats för glädje och utforskande som för utsatthet och fara. Dessa två saker kan vara sanna samtidigt. När plattformarna nu inför end-to-end-kryptering utan att ta hänsyn till målgruppen förlorar samhället viktiga verktyg för att förebygga, upptäcka och utreda övergrepp.
Det är inte rimligt att appar med ett stort antal barn och unga användare har samma nivå av kryptering som kommunikationstjänster för vuxna, som Signal. Det här handlar inte om att vara emot integritet. Tvärtom måste den vägas mot andra grundläggande rättigheter, särskilt barns rätt till skydd från skada. Vi måste sluta se kryptering som något binärt och inse att sammanhang spelar roll. På plattformar där barn finns behövs ett större fokus på trygghet, vilket i praktiken kan innebära att avstå kryptering.
Vi accepterar redan den avvägningen i det fysiska samhället. På gator, i parker och skolor kan brott upptäckas eftersom dessa platser inte är helt privata. Den som vill ha ett förtroligt samtal söker sig till en avskild miljö. Samma princip borde gälla online. Alla digitala ytor är inte likadana, och det är inte rimligt att behandla en chatt i en spel-liknande app, populär bland miljontals barn, på samma sätt som en krypterad meddelandetjänst för journalister i högriskmiljöer.
Bolagen hävdar att de vill skydda sina användare och värna om deras integritet. Men vanliga sms är till exempel inte end-to-end-krypterade, och det är mycket ovanligt att information därifrån missbrukas. Däremot har sms ofta varit avgörande i utredningar av grova brott.
Det finns också en obekväm sanning: vissa plattformar kan ha intresse av att införa kryptering eftersom det gör det lättare att slippa ta ansvar. Genom end-to-end-kryptering kan företagen hävda att de "inte vet vad som pågår" i privata meddelanden – även när dessa används för att begå allvarliga brott. Det skyddar dem från negativ publicitet, granskning från myndigheter och ekonomiska konsekvenser av bristande moderering. Kryptering blir då inte bara ett verktyg för integritet, utan också ett sätt att undvika ansvar.
Vi behöver ett mer nyanserat synsätt på kryptering. Samtalet idag är för svartvitt. Appar med stora barn- och ungdomsgrupper bör inte automatiskt införa tekniska hinder för insyn, åtminstone inte utan att samtidigt införa starka skyddsmekanismer mot övergrepp. Integritet är viktigt, men det får aldrig bli en bekväm ursäkt för passivitet eller ett skydd för den som vill skada barn.