Att bygga vårt samhälle och vår östgötaregion så att vi är konkurrenskraftiga med andra regioner och utomlands också i framtiden är en utmaning som blir alltmer krävande, givet konkurrens om talang och kompetensförsörjning för våra tekniktunga företag. Det uppmärksammades av Christer Kustvik på ledarsidan i Corren 15/2
Utmaningen kräver ett samlat grepp om vilket samhälle vi bygger – vi behöver erbjuda attraktiva boendemiljöer, attraktiva skolor och forskningsområden förutom att näringslivet ges konkurrenskraftiga villkor och att högutbildade inte straffbeskattas. Östergötland har alla förutsättningar att utvecklas till en attraktiv region men insikten om vad som krävs saknas.
Regionens tågutvecklingsplan, nu på remiss, är ett bra exempel. Planen utgår från att regionen är en satellit till Stockholm – allt fokus ligger norrut och att samverka söderut är inte en prioriterad fråga. Dessutom är utgångspunkten att historiska data vägleder oss in i framtiden. Att resandeökningar följer en befolkningsökning såsom den visat sig historiskt – i praktiken innebär detta att det enbart är städer och samhällen utmed våra redan starka pendlingsstråk, främst via stambanan, som ges möjlighet att utvecklas.
Vi saknar kopplingar till en målbild för regionens utveckling.
Det tas höjd för en kollektivresandeström på 32 procent i förhållande till dagens andel på 23 procent men någon koppling till i vilken utsträckning detta kommer att säkra miljömålen finns inte med i förutsättningarna. Inte heller finns det någon förankring i näringslivets behov av framtida lösningar – där järnvägens roll i flera fall är avgörande infrastruktur för att våra företag ska våga satsa i regionen och för att deras miljöarbete ska möta framtidens krav.
Syftet, att visa en samlad bild för hur Region Östergötland ska agera strategiskt för att tillgodose resandebehovet med tågtrafik blir med andra ord bara en framskrivning av dagens förhållande utan att fundera över vilket samhällsbygge detta leder till.
Med tanke på den stora obalansen mellan små och stora kommuner i Östergötland så krävs ett nytt tänk på hur tillväxten också kommer våra små kommuner till del. Den dimensionen finns inte belyst i tågplanen, inte heller behovet av att förstärka regionen så att den kan stå på egna ben eller hur regionens bostadsförsörjning ska klaras. Att bedöma potentialen i hur våra matarbanor blir motor för bostadsbyggande finns inte med ens som en tanke.
För att säkra regionens framtid krävs ett betydligt djupare samarbete med angränsande län söderut, mot Kalmar och Jönköpings län, på ett sätt som motsvarar vad regionen gör mot Stockholm. Utan denna ansats riskerar region Östergötland bli en satellit till Stockholm utan egen kraft att locka kompetens och företagsetableringar, förutsättningar som går hand i hand.
I farans riktning ligger att Ostlänken blir en bana för utpendling av vårt intellektuella kapital och att Linköping-Norrköping blir en flerkärnig sovstad till Stockholm!
För Fjärde Tankesmedjan
Lennart Asplund
Lars Bergkvist