Jag har jobbat 27 år inom äldreomsorgen, jag brinner verkligen för mitt yrke. Nu är det dags att säga ifrån mot denna fruktansvärda kritik som bara väller över oss som har valt att tillbringa vårt yrkesverksamma liv med detta fantastiska yrke. Som vi alla vet så är människan unik. Tycker, tänker och vill olika saker. Våra brukare är inget undantag. Det är människor med egen vilja och som vi personal ska bemöta med respekt. Många av våra brukare är väldigt sjuka och gamla, går in i sig själva. Det kan vara väldigt svårt att nå fram till dem. Ibland får vi inte med dem på promenader eller aktiviteter. Vi frågar alltid men när paniken och rädslan inför vad som händer uttrycker sig genom aggressivitet eller panikslagen blick eller ett bestämt nej så får vi inte tvinga någon att gå ut.
Vi erbjuder andra aktiviteter och ibland blir det ja och ibland säger man ifrån även där. Vi personal brottas hela tiden med detta dilemma men inser ganska snart att detta är människor som byggt upp samhället åt oss som jobbar och lever i det och de har lika stor rätt att säga ifrån som vi andra har, allt annat är respektlöst.
Våra anhöriga är guld värda och experter på våra brukare. Ser glädjen när en make/maka/son/dotter eller annan anhörig dyker upp och oftast (inte alltid) så lyckas man utföra en trevlig promenad. Jag tycker inte det är så speciellt konstigt, går bara till mig själv när mina barn kommer på besök. Kärleken och tryggheten till dem är störst av allt.
Skulle vilja med dessa ord säga att jag och mina bästa kollegor verkligen gör vårt bästa för dessa människor och enligt lag inte får tvinga någon till något.
Även vi behöver stöttning ibland och inte sänkas.
stolt undersköterska på Attendo