Linköping ska vara koldioxidneutralt 2025. Det är ett imponerande mål, dessutom med en ambitiös plan på hur det ska gå till. Satsningar som denna gör regeringens och riksdagens mål möjliga att nå, med fokus på en fossilbränsleoberoende fordonsflotta år 2030 och inga nettoutsläpp år 2050.
Linköping kommer inte att helt ha slutat släppa ut koldioxid om tio år, vilket kommunen insett. Därför väljer man att kompensera kvarvarande utsläpp genom investeringar i förnybar energi – lovvärt och en förebild för många andra som har en högre klimatpåverkan än man egentligen vill.
Kompensationen ska ske med nya vindkraftverk; en mycket ren energikälla inte bara ur klimatsynpunkt utan också för luftkvaliteten och därmed hälsan. Snurrorna är effektivare på annan plats än inom kommunen – också här tänker kommunledningen rätt. Men man gör halt vid landsgränsen, vilket är dyrt och klimatmässigt negativt.
Den som vill investera i ny vindkraftsel kan med fördel använda sig av FN:s Clean Development Mechanism. De säkerställer att investeringen leder till reella, bestående och hållbara utsläppsminskningar i utvecklingsländer. Att minska utsläppen på detta sätt, som regeringen gör och Energimyndigheten rekommenderat, kostar mellan 50 och 300 kronor per ton utsläppsminskning – skillnaden beror bland annat på vilka tilläggskrav i form av skydd av biologisk mångfald, produktionsland och liknande man ställer.
Kostnaden när kommunen insisterar på att ny vindkraft ska uppföras i Sverige är väldigt mycket högre än när samma investering tillåts göras i ett utvecklingsland. Det beror både på att själva uppförandet är dyrare här och på att elen som ersätts i Sverige är så grön att det krävs mycket vindel för att komma upp i ett tons minskade utsläpp. Lägg till att de positiva sidoeffekterna är mycket större i utvecklingsländer, där vindelen ersätter dieselgeneratorer eller träd som huggs ner för att brännas upp, och där ny tillgång på billig förnybar el gör det möjligt att låta läslampan lysa på kvällarna där fotogenlampan släcks för att spara pengar. Sammantaget är det inte bara oekonomiskt att Linköping begränsar sig till inhemsk elproduktion, utan också ledsamt för alla som värnar sina medmänniskor oavsett var de bor.
Ibland har det påståtts att kommuner och landsting inte får klimatkompensera utomlands. Så är det inte. På samma sätt som Linköping kan köpa utländska fairtrade- eller miljömärkta produkter, kan man kompensera utsläpp genom investeringar i förnybar energi i andra delar av världen, med av FN beslutade och reglerade metoder.
När utsläppsminskningen i utvecklingsland inte ens kostar 10 procent av vad det skulle kosta inom landets gränser, och har mycket större sidonyttor, borde saken vara klar. Frågan blir då: Ska kommunen använda besparingen till att göra än större klimatnytta, eller till annat som kommer kommuninvånarna till godo?
Mattias Goldmann
vd, gröna och liberala tankesmedjan Fores