Jag blev färdig gymnasielärare 1999 och tog mig an yrket med energi och entusiasm. Ganska snart upptäckte jag dock att skillnaden mellan retorik och praktik var väldigt stor på gymnasiet. Därför sadlade jag om till SFI-lärare i stället. På SFI fanns allt det som jag saknat på gymnasiet: motiverade elever, respekt för läraren och realistiska mål. Jag tog mig an även detta yrke med entusiasm och hade några fina år på SFI.
För cirka 10 år sedan förändrades detta. Nu bestämde politikerna att även de lågutbildade SFI-eleverna skulle ha rätt att få läsa de högre SFI-kurserna, det vill säga kurs C och D. Därför fick jag börja undervisa lågutbildade på kurs C. Detta har jag nu jobbat med sedan höstterminen 2020. Cirka 100 elever har passerat revy under perioden och vi har kunnat godkänna 8 stycken, alltså mindre än 10 procent. Resten har antingen skrivits av, slutat frivilligt eller fortsatt med sina SFI-studier. Det är nedbrytande för både lärare och elever när så få elever når målen.
Det finns två sätt att tolka de här resultaten på. Det ena är att säga att skolan och lärarna inte håller måttet, för “alla kan”. Det andra sättet är att säga att den här kursen är nog för svår för de här eleverna, förväntningarna är inte realistiska.
Det jag har upptäckt är att den andra tolkningen inte är tillåten i Sverige. Som lärare ska man säga att “alla kan”, även om resultaten pekar i en annan riktning. Men jag tror inte att detta beror på att vi har dåliga lärare på SFI, för vi brukar få goda omdömen från våra elever och de flesta SFI-lärare är både behöriga, erfarna och engagerade. Men det vi begär av lågutbildade SFI-elever är inte realistiskt.
Min bild är att det för majoriteten av de lågutbildade eleverna på kurs C är en utmaning att skriva enstaka ord och meningar på svenska – vi begär att de ska kunna skriva texter i olika genrer. Samma sak när det gäller läsning: för de flesta 1C-elever är det en utmaning att ljuda sig igenom en mening på svenska – vi begär att de ska kunna läsa tidningsartiklar. För att uttrycka det frankt: vi begär av eleverna att de ska kunna göra saker på ett främmande språk (svenska), som många inte behärskar på sitt modersmål. Det säger sig självt att det inte går. Följden blir elever som går och går men aldrig kommer till dörren.
För lågutbildade elever i Linköping är kurstiden 14 månader för kurs C (som ska motsvara klass 4–5 i grundskolan), sen blir de avskrivna om de inte har nått målen. Problemet är att det inte finns några alternativ och därför kommer de tillbaka igen efter en karensperiod på sex månader. Så där kan det hålla på i många år. Även detta är nedbrytande för både elever och lärare.
Det är alltid lätt att skylla på systemet när eleverna inte når målen. Föreningen Världens mammor har till exempel varit ute och talat om systemfel för att deras medlemmar inte klarar av SFI. Och självklart ska vi alltid sträva efter att förbättra oss, men inga reformer i världen kan ändra på det faktum att många flyktingar är på lågstadienivå när det gäller att läsa och skriva.
Systemfelet ligger snarare på annat håll; att vi har skapat en arbetsmarknad som kräver minst gymnasieutbildning för att få ett jobb. I stället för att snacka om hur det borde vara behöver vi prata om hur det verkligen är – och verkligheten är att de flesta lågutbildade SFI-elever når sitt tak på kurs B, vilket motsvarar klass 3 i grundskolan. Vi kan inte längre sticka huvudet i sanden och låtsas att alla klarar att skaffa sig en gymnasieutbildning, för så ser verkligheten inte ut. Hur skapar vi en arbetsmarknad även för lågutbildade flyktingar?
Mitt eget svar är att samhället måste gå in och subventionera anställningar för den här gruppen. Det är betydligt mer humant och kostnadseffektivt än att låta dem läsa på SFI i 10–15 år.