Debatt: Ska de behöva acceptera att lojaliteten ifrågasätts?

Tiderna förändras snabbt. Zlatan är inte svensk påstod Sverigedemokraternas ideolog Mattias Karlsson 2007. Då ryckte många på axlarna. Att en ung, svenskfödd människa – som hade växt upp här och kämpade stolt i landslaget – inte skulle anses svensk, framstod mest som korkat. Skälet till Karlssons uppfattning tycktes lätt märkligt: Zlatan ”har ett kroppsspråk som jag inte uppfattar som direkt svenskt”.

Syftet med angreppet var tydligt. Sverigedemokraten ville skilja ut människor i vårt samhälle och ställa dem mot varandra. Svenskarna är de goda, de nya svenskar är problemet. Att många som betecknas som invandrare faktiskt är födda här tycktes inte bekymra Mattias Karlsson. Inte heller att deras föräldrar och ibland även deras mor- och farföräldrar är det. Det räcker med att deras härkomst är en annan.

Åren har gått. Nu har fler politiker tagit till sig samma debatteknik som går ut på att dra en skarp skiljelinje mellan nya och gamla svenskar. Inte mellan fattiga och rika, kort- eller långtidsutbildade eller kvinnor och män för att ge andra exempel på sätt att dela in människor. 

I januari konstaterar liberala Dagens Nyheter uppmärksamt att statsminister Ulf Kristersson valde att blanda ihop migration och kriminalitet. På Folk och försvars konferens senare i januari talade ÖB om en bredd av insatser för att stärka försvaret. Statsministern valde i stället igen att skilja ut och ifrågasätta vissa medborgares lojalitet med Sverige. På en pressträff sa han att den som blir medborgare också ska kunna försvara ”Sveriges demokrati, vår frihet och vårt styrelseskick. Vill man inte det ska man inte vara svensk medborgare”.

Vad hade skett om statsministern inte drivits av viljan att ställa inhemska svenskar mot nya svenskar? Tänk om han hade drabbats av lätt tvivel och undersökt saken.

Statsvetaren Gina Gustavsson visar i Dagens Nyheter (2024-01-18) att dryga 60 procent av de utlandsfödda är beredda att med risk för eget liv strida för Sverige. Siffran för infödda är knappa 50 procent (Svenskarnas försvarsvilja FOI -21). I rapporten ”Med migranters röst” (2019) har 6 500 utomeuropeiska invandrare i Sverige intervjuats, många är nyanlända. Resultatet visar att deras stolthet över sitt nya hemland inte alls är lägre än hos infödda. Den visar sig i stället vara något högre. 

Svaren visar att 72 procent av de utlandsfödda svarar ”ja” på frågan om de är beredda att kämpa för och försvara Sverige. 6 procent säger ”nej”. Siffrorna för svenskfödda är 71 procent, respektive 22 procent. Den sista siffran borde upplevas som besvärande för politiker som vill sätta vetenskap, hederlighet och omdöme högt – och som samtidigt vill antyda att infödda skulle vara något bättre i många avseenden.

Jag känner oro över det samhällsklimat som växer fram. Utfallen har blivit allt fler mot våra nya svenskar. Det har till och med uttryckts önskemål om att fler koraner ska brännas. Från 28 april kan mina Sfi-elever i Skäggetorp och Berga riskera att bli visiterade utan misstanke om brott. Klädval kan vara skäl nog för visitation. 

Jag vill arbeta för ett öppet och generöst samhälle, där respekten för varje människa är stark oberoende av härkomst. Borde inte det målet vara gemensamt för all politik?

Ni är riksdagsledamöter från Linköping, John E. Weinerhall (M), Jonas Andersson (SD) och Patrik Karlson (L). Jag ställer frågan till er: Tar ni avstånd från budskap som går ut på att människor som inte har sina rötter här har sämre vilja att stå upp för och försvara våra medborgerliga rättigheter och skyldigheter?