Så händer det igen, en ung människas livslåga slocknar.
Inte på grund av sjukdom, inte av en olyckshändelse. Tyvärr inte den första och dessvärre inte den sista.
I den statistik som finns ökar antalet självmord, tankar på självmord, och självdestruktiva handlingar. Detta i gruppen barn och ungdomar. Vilka signaler skickar detta till oss vuxna?
I en undersökning som Bris gjort, där man frågar ungdomar varför de skadar sig själva och tänker på självmord, svarar de:
De vuxna har inte tid att ge oss tillräcklig uppmärksamhet.
Är det inte dags att vi vuxna tar vårt ansvar och skapar en livsmiljö där det även finns plats för våra barn och ungdomar?
Lennart Granström