Svensk skola är faktiskt bättre än sitt rykte. Inte minst sedan utvecklingen mot ständigt lägre resultat i internationella kunskapsmätningar vändes efter Alliansregeringens och Jan Björklunds skolpolitiska reformer kring 2010.
Men fortfarande står skolan inför många svåra utmaningar. Och skoldebatten behöver handla om just dessa verkliga problem, snarare än om de stickspår som vanligen präglar skoldebatten. Några av dessa utmaningar är särskilt akuta att lösa:
1. Skolan misslyckas med det kompensatoriska uppdraget. Drygt 20 procent av gymnasiets elever fick inget slutbetyg år 2022. 15 procent av grundskolans elever når inte ens behörighet till gymnasieskolan. För många av dessa elever väntar tyvärr en dyster framtid på arbetsmarknaden – för dem är skolan en utslagningsmaskin. För elever vid kommunala skolor var behörigheten till gymnasieskolan 83,3 procent och vid friskolor 91,6 procent våren 2022. Det är en minskning med 1,3 respektive 0,9 procentenheter jämfört med våren 2021. Det rör sig om 18 000 elever som inte får läsa vidare efter årskurs nio. På 113 kommunala skolor runt om i landet är det över 30 procent av niorna som inte når behörighet till gymnasiet, visade Friskolornas riksförbund i en rapport i höstas. En av dessa skolor finns i Linköping – en skola som arbetar under den i sammanhanget bittert ironiska parollen ”en skola där alla får lyckas”. Det får tyvärr inte alla elever i dagens svenska skola – och trenden är negativ.
Det är därför glädjande att skolminister Lotta Edholm (L) fäster uppmärksamheten vid just gymnasiebehörigheten i en intervju i SvD nyligen. Men en riktig analys måste nu följas av handling. De skolor som misslyckas med kunskapsuppdraget – och därmed också med det kompensatoriska uppdraget – måste få tydliga signaler om att de behöver bli bättre och de måste också ges resurserna att klara av denna stora utmaning.
2. Ordning och reda ger studiero. Av en alldeles färsk årsrapport från Skolinspektionen framgår att av 234 av myndighetens beslut där brister konstaterats på inspekterade skolor rörde så många som 107 ”trygghet, studiero och åtgärder mot kränkande behandling”. Trots det är det inte detta mycket allvarliga problem som får mest uppmärksamhet i årsrapporten. Enligt Brottsförebyggande rådet är skolan den vanligaste brottsplatsen vad beträffar misshandel och fysiska sexuella kränkningar – och den näst vanligaste vad gäller personrån. På en skola i Linköping berättade nyligen lärarna att de blir ”sparkade, slagna och bitna”. Häromveckan utrymdes en annan skola efter hot. För något år sedan vittnade lärare på en tredje Linköpingsskola om att de satt och ”grät i fikarummet” på grund av hot och våld. Att skoldebatten handlar om andra saker är mot bakgrund av dessa siffror och vittnesmål närmast chockerande. Hur kan vi inte prioritera att alla elever och lärare får komma till trygga arbetsplatser där de slipper känna sig rädda?
3. Lärarbristen är akut. Och ändå tar problemen inte slut där. En tredje lika viktig utmaning är bristen på lärare. Vi vet att lärarens roll är helt central för elevernas kunskapsinhämtning och studiero i klassrummen. Vi behöver bli kreativa för att lösa lärarbristen. Ledarskapet på skolan är här helt centralt och här kan kommunala skolor lära av friskolor, där ledarskapet är närmare och mer lyhört, där lärarna trivs bättre och i högre utsträckning vill rekommendera arbetsplatsen för andra, enligt Jobbhälsoindex. Friskolor med internationell inriktning har varit duktiga på att rekrytera lärare från andra länder, vilket de inte sällan får skäll för – när det i själva verket är ett smart sätt att lösa lärarbristen på. Vi behöver också göra det mycket enklare att vidareutbilda sig till lärare för den som har relevanta ämneskunskaper.
Skolpartiet Liberalerna har således mycket att ta tag i. Jag tror och hoppas på konstruktivt samarbete med alla involverade parter. Vi behöver bli mycket bättre på att jobba tillsammans för att lösa skolans utmaningar – både skolhuvudmän och politiker.