Bland annat gällde oron att skolor som har fokusbibliotek kan säga upp avtalet efter tre år. Skolbibliotekschefstjänsten försvinner, som har varit ett stöd för bibliotekarierna och en sammanhållande länk, och ersätts av en samordnare på 20 procent. Ingen i skolledningen eller politiker har svarat på artikeln, men debatten flyttade vidare till Biblioteksbladet där grundskolans chef Christel Horsak och barn- och ungdomsnämndens ordförande Erik Östman bemötte kritiken. De framhöll att oron var obefogad, att den berodde på missförstånd och ovilja mot förändring. De vill bygga ut fokusbibliotekskonceptet och verka för minskade skillnader mellan skolbiblioteken.
Något egentligt svar har fokusbibliotekarierna inte fått. Vad är fördelen med ett tre-årsavtal? Försvinner inte långsiktigheten som är så viktig när det gäller skolbiblioteksuppbyggnad? När det talas om likvärdighet, vilken nivå är det då som menas? Två frågor som diskuterats intensivt de senaste åren är läsförståelse och källkritik. Här spelar skolbibliotekarien med sin kompetens en avgörande roll och kan rätt utnyttjat vara ett ovärderligt stöd för lärare och elever.
Många pusselbitar ska vara på plats för en väl fungerande integrerad skolbiblioteksverksamhet. Övergripande central styrning, samarbete och utbyte av erfarenheter fokusbibliotekarierna emellan (för att bland annat främja likvärdigheten mellan skolor). En upptagen rektor har inte möjlighet att stötta en verksamhet där de själva är lekmän i en stressad verklighet. Skolbibliotekschefen ger de förutsättningar som en skolbibliotekarie behöver, och rektor ansvarar för verksamheten och att skolbibliotekskompetensen tas till vara och integreras i undervisningen. Rollerna är klara.
Skolbiblioteksforskning visar att rektorer satsar på områden som de kan och som det pratas om. En tydlig signal i den nya modellen är att skolbiblioteksverksamheten inte är viktigare än att det går att avsluta den efter tre år. Främjar det likvärdigheten? En statlig utredning är tillsatt för att stärka skolbiblioteken i Sverige. Utvecklingen har gått så trögt i landet så beslutsfattarna har insett att det här inte går på frivillig väg. I det läget väljer Linköping att slå in på en väg som inte har visat sig framgångsrik, och blundar för konstaterade framgångsfaktorer. Fokusbibliotekariernas oro är befogad och bör tas på allvar och inte avfärdas som ”naturlig ovilja mot förändring”, för här ryker hela fundamentet.