Är det rimligt att fattiga människor i Sydafrikas kåkstäder ska betala av de lån som togs av den tidigare regimen för att finansiera Apartheidsystemet?
Är det rimligt att filippinska risbönder ska betala de lån som finansierade diktatorhustrun Imelda Marcos inköp av skor?
Eller att civila människor i det krigsdrabbade Irak ska betala de lån som finansierade diktatorn Saddam Husseins palatsbyggen?
Lån som getts till diktatorer eller som enbart gått till lyxkonsumtion, vapenköp och annat som inte bidragit till utveckling borde anses illegitima och skrivas av. Men så sker sällan. Inget land förutom Norge har skrivit av de illegitima skulderna som fattiga länder har.
Det var i oktober som Norge tog det historiska be slutet att skriva av de fattiga ländernas illegitima skulder. Beslutet är ett genombrott för ett erkännande av att rika länder ägnat sig åt oansvarig utlåning.
Den totala mängden skulder var 520 miljoner kronor, resurser som nu förhoppningvis kommer att kunna användas till fattigdomsbekämpning. Skulderna skrivs av utan krav på privatiseringar och dylikt. Avskrivningarna kommer inte att finansieras med biståndsmedel.
Norska regeringen har dessutom tagit initiativ till studier om illegitima skulder i Världsbanken och FN.
Sverige, som har en historia av att vara ett någorlunda solidariskt land, har hamnat på efterkälken i skuldavskrivningsfrågan. Den nya svenska regeringen har nu ett gyllene tillfälle att följa Norges exempel och ge sitt bidrag till lösningen av skuldkrisen, som tynger de fattiga länderna.
När illegitima skulder diskuteras vrids uppmärksamheten från låntagaren - fattiga länder - och hamnar i stället på långivaren - rika länder - och den situation som rådde då lånen gjordes upp. Lånades pengar ut till en korrupt diktator, får långivaren stå sitt kast och förlorar de utlånade pengarna.
Skriv av de fattigas illegitima skulder, Reinfeldt detta sätt är upp till två tredjedelar av de mest skuldbetyngda ländernas skulder illegitima, ett belopp som långivarna således inte har rätt att kräva tillbaka.
Frågan är dock om inte diskussionen om illegitima skulder borde bli bredare. När Världsbanken har tvingat länder att spendera mindre på utbildning och vård och privatiserat vattenresurserna, för att få lån, kan man tycka att den skulden som finns är illegitim. Att satsa mindre på utbildning och underställa vattenresurserna storföretagens vinstintressen, vilket Världsbanken tvingat många fattiga länder att göra, är nämligen knappast en politik för att bekämpa fattigdomen.
Om man tittar på skuldfrågan ur ett ännu bredare perspektiv kan man fråga sig vem som egentligen är skyldig vem? Rika länder har tvingat på fattiga länder orättvisa handelsvillkor. Rika länder har haft fattiga länder som kolonier och utnyttjat deras resurser för egen vinning. Och rika länder släpper ut mest koldioxid, vilket sedan genom klimatförändringarna drabbar fattiga länder mest.
I ett första skede bör vi i de rika länderna skriva av de skulder som är självklart illegitima. Men vi måste också fundera på om inte vi egentligen har en ekologisk och historisk skuld till de fattiga, som gör att samtliga skulder bör skrivas av.
De fattigas skuldbörda är något som direkt förhindrar resurser från att frigöras till kampen mot svält och vattenbrist.
Debatten måste skifta från de fattiga ländernas skuld, till de rika ländernas ansvar. Frågan om illegitima skulder seglar upp allt högre på den internationella dagordningen. Norges historiska beslut om avskrivning av illegitima skulder var ett genombrott för den globala rörelsen för skuldavskrivningar.
Förhoppningsvis är detta bara början.
Det är dags för Sverige att följa Norges exempel. Det är det enda rimliga om Sverige vill fortsätta att hävda att vi arbetar för att bekämpa den globala fattigdomen. Vi får inte heller kräva privatiseringar och dylikt. Skuldavskrivningarna ska inte finansieras med biståndspengar.
Skuldavskrivningar är inte en fråga om bistånd. Det är en fråga om rättvisa.
Alexander Chamberland
Ellinor Scheffer