Biobränslen ses i allmänhet som den största delen av övergången till ett hållbart samhälle. En hampodling kan ge cirka 40 MWh värmeenergi per år och hektar. Om man jämför med vindkraft är det inte imponerande. Ett stort vidkraftverk på 2,5 MW maxeffekt ger 4 000 MWh/år. Ett stort vindkraftverk motsvarar alltså energiodling på 100 hektar, det vill säga en hel kvadratkilometer.
Varför då över huvud taget bry sig om energigrödor, varför inte fortsätta odla mat och ställa upp vindkraftverk här och där?
Det finns en enkel förklaring. För att kunna vidmakthålla bilsamhället. Energigrödor går att omvandla till fordonsbränsle i form av biogas och etanol. Men det finns inte något bra sätt att omvandla el till fordonsbränsle.
Avigsidorna med bilsamhället är väl kända: olyckor, trängsel, asfaltering av hälften av ytan i städer, etc.
Finns det inget bättre sätt att transportera människor och gods? Vi har ju tåget, förstås. Men uppenbarligen tycker de flesta att dess nackdelar i form av glest spårnät och glesa turer är större än bilens.
Den uppenbara lösningen vore att kombinera fördelarna med bil och tåg. Det låter kanske för bra för att vara sant, men konceptet finns - det heter spårbil.
Spårbilar är som vanliga bilar men går på upphöjda spår mellan stationer som ligger lika tätt som busshållplatser. När du kommer till hållplatsen väntar spårbilen på dig och tar dig direkt till valfri hållplats utan stopp. Hastigheten är ungefär som bilens. Energiåtgången för spårbilar kan samtidigt bli lika låg som för tåg.
Varför finns det då inga spårbilssystem? Jag tror att den viktigaste förklaringen är att politikerna tror att folk älskar sina bilar när de i själva verket älskar den höga transportstandard som bilen ger.
Att satsa på något radikalt nytt är förstås ett svårare beslut än att köra på med små ändringar i befintliga system. Men med den status som jorden befinner sig i räcker det inte med små fixar - det krävs stordåd!
BENGT GUSTAFSSON
Bildmontage: Ultra Null