Just nu pågår lönesamtalen runt om i Linköpings kommun. Lärarförbundet har i år, efter att i många år hanterat lönerevisioner via förhandlingar, valt att övergå till dialogmodellen. Den innebär att lönen sätts i dialog mellan chef och medarbetare och inte i förhandling mellan fack och arbetsgivare.
Facket ansvarar för att göra ett gott förarbete, visa på behoven och bevaka eventuella missar. Vi och våra medlemmar, som röstade om det hela, tror på en dialog för att få sin lön förklarad av chefen. Vi har under de närmaste föregående år haft en bra löneprocess och en bra dialog på central nivå i kommunen. Vi har känt att tjänstemännen och politikerna förstått behoven kring lärarlöner. Vi har också haft tillit till att den goda processen ska fortsätta. Vi hade en god grund att utgå ifrån. Till saken hör också att Linköpings kommun under ett flertal år varit ett föredöme i regionen för att ha tagit ansvar för framtida lärarförsörjning genom att satsa på lärarlönerna. Vi har varit stolta för att vår kommun visat vägen.
Vi har dock börjat tveka. Förstår ni verkligen?! I årets revision hette det: “Lärare är en prioriterad grupp, dock kanske inte riktigt lika mycket som tidigare år.” Vi känner oss grundlurade. Av utfall vi sett hittills är lärare de facto inte alls prioriterade i årets lönerevision. Att få samma utfall som majoriteten av anställda på arbetsmarknaden är inte att prioritera.
Det Linköpings kommun nu gör är att riskera att rasera grunden man byggt under ett flertal år. De ansvariga för detta års budget, förra majoriteten, valde att inte satsa. Inte heller den nuvarande majoriteten valde att rätta till misstaget när de hade chansen, vid budgetrevideringen. Vallöften ekar tomma när politiker lovat att satsa på lärarlönerna. Bristen på lärare har långt ifrån avstannat. Tvärtom! Den förvärras för varje termin. Att sluta med att uppvärdera läraryrket är att skjuta sig själv i foten. Lärarbristen leder också till sämre arbetsmiljö för de lärare vi redan har. Mycket tyngre ansvar landar på deras axlar, vilket i sämsta fall leder till ohälsa.
Vi har inte råd med det! Dessutom vet vi att lönen är en av de avgörande faktorerna som ungdomarna påverkas av då de ska välja framtida yrkesbana. Lång universitetsutbildning måste löna sig, annars väljer ungdomarna annat – trots att läraryrket är fantastiskt!
Om Linköping ska säkra framtida skolframgångar, hela vägen från förskolan till vuxenutbildningen, och därmed säkra kvalificerad framtida arbetskraft och framgångsrika samhällsmedborgare, så måste prioriteringarna riktas där allt avgörs. En utbildad lärare är nyckeln för elevernas resultat i skolan, det faktum kan man inte bortse ifrån.
Lärarbristen kan lösas av kloka politiker som ser behoven, ser lösningarna och vågar satsa. Lärarförbundet uppmanar nuvarande politiker – ta lärarbristen på allvar och se till att satsa på lärarlönerna, på riktigt. Lärarna i Linköping vill kunna göra sitt bästa för alla barn och elever – tillsammans med utbildade kollegor.
Sandra Wahlström
ordförande Linköpings lokalavdelning Lärarförbundet