I år ger Sverige 26 miljarder i bistånd - cirka 3 000 kronor per capita. Enligt budgetpropositionen kommer vi även fortsättningsvis att avsätta ungefär en procent av våra samlade inkomster till bistånd. Är detta väl använda pengar?
Regeringen vill öka kvaliteten och effektiviteten i biståndet. Detta är en klok ambition. För att kunna bibehålla den tradi- tionella svenska solidariteten med fattiga människor är det nödvändigt att kunna visa att pengarna kommer till nytta.
Därför behövs SADEV - Institutet för utvärdering av utvecklingssamarbete. Myndigheten inrättades i januari 2006 och har ingen motsvarighet i något OECD-land:
ºVi är oberoende av biståndskanalerna. Vår uppgift är inte att leverera bistånd, utan att kritiskt granska det sätt på vilket biståndet levereras och används.
ºVi bestämmer vilka frågor som skall studeras, vilket gör att också känsliga ämnen kan analyseras.
ºVi genomför själva studierna i stället för att anlita konsulter.
Vi anser att det nu är dags att tänka nytt i biståndet. Ökande biståndsvolymer och större internationell samsyn gör att tiden är mogen att tänka utanför etablerade ramar.
Traditionellt ges biståndet huvudsakligen från stat till stat och mycket fungerar - färre kvinnor dör under förlossningen, fler barn blir vaccinerade, vägar byggs och brunnar borras. Gott så.
Men en långsiktig minskning av fattigdomen kräver ekonomisk tillväxt och där har staten i mottagarlandet begränsat inflytande.
Staten kan formulera spelregler och tillhandahålla en nödvändig fysisk och institutionell infrastruktur, men för tillväxt krävs ett vitalt näringsliv. Då kan människor få arbete och för- sörjning och staten får inkomster för att leverera god service.
Det är därför nödvändigt att bättre involvera den privata sektorn - i rika såväl som i fattiga länder - i biståndet.
I stället för att tala om biståndsvolymer måste vi tänka i termer av utvecklingseffekt.
Anders Danielson