Miljontals människor lever sitt liv i kroniska katastrof- och konfliktsituationer på platser som mycket sällan syns eller nämns i medierna. En glömskans tio-i-topp lista publiceras varje år av Läkare Utan Gränser. På årets lista hittar vi inte bara krisdrabbade länder som Sri Lanka, Colombia och Centralafrikanska republiken, utan också tuberkulos som anses vara en av världens mest försummade sjukdomar.
Tuberkulos hamnar sällan på tidningarnas förstasidor - och om det någon gång händer så handlar det oftast om att skrämmas. Som senast för smitta på förskolor och om hur vi svenskar ska kunna skydda oss mot personer som infekterats i andra länder.
Men bara en eller två generationer bakåt i tiden var tuberkulosen en vanlig sjukdom i vårt land. Lika vanlig som den är i många länder än i dag. Fortfarande insjuknar nio miljoner människor och av dessa dör två miljoner varje år. Och antalet stiger - mycket till följd av den samtidiga hivepidemin, vilken ökar sannolikheten för att en person ska insjukna då risken att utveckla tuberkulos är tiofaldigt högre hos en hiv-infekterad person jämfört med en icke-infekterad.
Trots att tbc är den främsta dödsorsaken för hivpositiva visar siffror tydligt att detta inte tagits på allvar. Av de 1 556 medicinska preparat som kom ut på världsmarknaden mellan 1975 och 2004, var endast tre avsedda för tbc.
Dessutom uppkommer 450 000 nya fall av multiresistent tbc varje år. Denna skrämmande situation blev ännu värre under 2006 när en studie bland 544 tbc-patienter i KwaZulu Natal i Sydafrika, visade att 10 procent hade utvecklat XDR tbc, en sort tbc som har hög resistens mot antibiotika. Nästan alla dessa patienter dog och utbrottets omfattning är ännu inte känt.
Men då är det väl riktigt att vi ska vara rädda?
Nej, vi behöver knappast vara rädda för egen del, men vi måste inse att smittämnen förs in och finns i Sverige genom ökat resande och internationellt utbyte. Något som vi varken kan eller vill avstå ifrån.
Ja, för att med det följer att vi har ett ansvar som sträcker sig utanför landets gränser. För varför är tuberkulos, världens kanske äldsta sjukdom och konstaterad redan hos egyptiska mumier, fortfarande ett så stort hot?
Jo, just för att vi i den rika världen har sett det som något som tillhörde det förgångna, som det inte behöver satsas resurser på.
I dag sitter vi med en diagnostik från 1880, ett vaccin från 1920 och mediciner från tiden före 1970-talet.
Läkare Utan Gränser uppmanar Sverige och andra rika länder att öka sina insatser för forskning och utveckling av diagnostik av och läkemedel mot tuberkulos, även de resistenta formerna.
Nuvarande principer för läkemedelsutveckling, vilka drivs av vinstintressen, fungerar inte. Om priset ska baseras på täckning av utvecklingskostnader i kombination med vinst för aktieägarna, kommer världens fattiga aldrig att få råd med nya läkemedel, vare sig det gäller tuberkulos, malaria, hiv eller andra sjukdomar.
Nya former för belöning av produkter som förbättrar hälsan hos dessa, de mest utsatta, måste utvecklas. För vår skull, men framför allt för deras.
Visst pågår det utveckling av bättre och känsligare diagnostiska metoder, liksom av nya läkemedel, bland annat i Indien. Men en lång tid framöver kommer situationen att vara densamma framför allt i länder där jämlikhet är ett främmande ord, där klyftan vidgas mellan de som har och de som inte har, där sjukvård måste betalas ur den egna fickan, vilket alltid utesluter de fattigaste och mest utsatta.
Tuberkulos har inget "sexigt" över sig. Jämför med fågelinfluensan som orsakat knappt 100 mänskliga dödsfall under två och ett halvt år. Under samma period har 5 000 000 dött i tuberkulos. Betänk sedan vilket medieutrymme, medicinskt och politiskt intresse som visats för respektive sjukdom. Proportionslöst? Javisst!
PerhOlov Pehrson