Sjukvårdens kris beror på politiska beslut.
Alla patienter är invånare med behov och rättigheter. Att så som görs nu, bolla patienter mellan region och kommuner, är ovärdigt, kostnadsdrivande och dumt. Psykiatrin på US i Linköping har i Correns granskning påtalat att de själva ofta inte har resurser att ta hand om patienter, utan tvingas hänvisa dem till kommuner och hjälporganisationer. Linköpings kommun svarar med att ha stängt sina stödverksamheter och att säga att de inte kan ta ansvar – för det skulle vara att jämställa med kvacksalveri. Norrköpings kommun halverar boendestödet och räknar kallt med att regionens psykiatri ska kunna hantera ännu fler patienter.
Att det får gå till så är under all kritik, men långt ifrån en nyhet. Under många år har människor med svåra sjukdomar och komplexa tillstånd bollats mellan aktörerna. Hemtjänsten ska ta hand om omsorg och omvårdnad, sen ska hemsjukvården eller LAH ta det medicinska och i sista hand ska sjukhusen bistå med inneliggande vård och specialistbedömningar. Vem som i slutändan ska ta ansvar för att alla individer får det stöd och den vård de har rätt till, är svårt att komma fram till.
Under Region Östergötlands kriser, först med personalflykt och därmed förlust av vårdplatser och sen med varsel och ny personalflykt, har den här situationen förvärrats. Det gäller alla våra verksamheter och väldigt stor del av de invånare som har komplexa tillstånd och som ofta har behov av både medicinska insatser och omvårdnad.
Som ett exempel på problematiken så råder ofta bristande samsyn om när patienter verkligen är färdigbehandlade på sjukhus och när kommunernas ansvar börjar. Det här leder till en enorm administrativ överbyggnad, hot om viten och avtal som aldrig ros i land. Den som i slutändan alltid blir lidande är patienten, brukaren, individen. Medan vi slösar skattemedel och arbetstimmar på att tjafsa om vem som egentligen är ansvarig för att lösa situationen, så ges inte de insatser som invånarna är beroende av och som de har rätt till.
Till grund för denna spökbollsliknande hantering ligger brist på resurser, både i form av ekonomi och utbildad personal. Det här är politiska problem som regionen, riksdagens och kommunernas politiker måste ta på allvar. Alla invånare är allas ansvar!
Vänsterpartiet anser att vård- och omsorgsyrkena måste värderas högre. Alla som väljer en vårdutbildning ska veta att man kommer ut till en arbetsmarknad som skriker efter folk. Det är inte bara något som ska sägas, utan också visas i det sätt som yrkena lönesätts och schemaläggs. Lönerna måste upp och arbetstiden ner! Att arbeta med människor, med sin egen kropp som verktyg kan inte jämföras med kontorsarbete.
För att lösa situationen så måste välfärden få kosta. Statsbidragen till sektorn måste öka. Det går inte att svälta ut kommuner och regioner på det sätt som Tidöregeringen har gjort under de senaste åren. I väntan på det så har Vänsterpartiet föreslagit skattehöjningar i både regionen och i Linköpings kommun. Det är en nödlösning, för att få välfärden att fungera, men den behövs. Utan solidarisk finansiering så återstår det för våra invånare att själva stå med mössan i hand och söka sig till kyrkan för att få stöd. Det anser vi är ovärdigt ett välfärdssamhälle.
Såväl kommunerna som regionen måste bli mycket bättre på att hitta vägar till att ge alla invånare, oavsett om de är gamla eller unga, psykiskt- eller fysiskt sjuka, det stöd de behöver.