Professor Ove Brandes debattinlägg (19/1) - där Ostlänken framhävs som ett tillväxtprojekt - väcker återigen frågan vad en investering verkligen kostar.
Eftersom vi lever i ett samhälle med begränsade resurser måste vi hushålla, och skattemedel till förfogande bör satsas där de gör störst samhällsekonomisk nytta.
Nyttan av investeringen måste ställas mot nyttan av resurserna i alternativ användning.
Många samhällsekonomiskt olönsamma infrastrukturprojekt har i efterhand applåderats, men några beräkningar på eventuell samhällsekonomisk lönsamhet redovisas inte.
Förutom investeringskostnaden bör kostnadssidan också innehålla de intrångskostnader och andra negativa externa effekter som drabbar kringboende. Nyttan med ny infrastruktur är främst att den gynnar nuvarande och framtida resenärer - framför allt sparar människor restid - men nyttosidan innehåller också förändrade drifts- och investeringskostnader.
Alltför ofta tillförs nyttosidan dessutom följd- och omlokaliseringseffekter (ofta kallade "struktur-", "tillväxt-" eller "dynamiska effekter"), vilket av flertalet transportekonomiska forskare - både nationellt och internationellt - anses felaktigt.
Till stor del har de redan tagits med i kalkylen eller så utgörs de av rena omfördelningseffekter. En viss nytta tillföljd av att företag och/eller boende koncentreras i samma region kan dock förekomma i vissa mycket speciella situationer, men de är troligen väsentligt mindre än vissa politiker och lobbyister vill ge sken av.
Om det nu är som så att näringslivet gynnas av - och kräver - en viss infrastrukturinvestering, borde de väl också vara beredda att bidra till finansiering av projektet i fråga?
Frågan är hur många miljarder de är villiga att betala och därmed verkligen värderar Ostlänken till? Skattepengar bör hushållas.
Anders Ljungberg