Nedmonteringen av vårt totalförsvar skedde efter Sovjetunionens kollaps och EU:s expansion på 90-talet.
Med pandemin har nu samhällets sårbarheter blottats. Lägg därtill Rysslands krigföring mot Georgien, dess annektering av Krim och kriget i sydöstra Ukraina. I ljuset av detta kan vi konstatera att vår nedmontering av totalförsvaret gick för långt.
Vår återuppbyggnad av krishanteringsförmågan måste nu ske på ett sådant sätt att vi inte planerar för den senaste krisen utan bygger den utifrån en långsiktigt hållbar anpassningsförmåga.
Mellan 2015–2025 kommer de ekonomiska anslagen till det militära försvaret öka med 87 procent och uppbyggnaden av det civila försvaret har påbörjats.
Årtionden med privatiseringar, alltifrån järnväg till äldreomsorg, har gjort samhället mindre motståndskraftigt och mer svårhanterbart. Styrmodeller hämtade från industrin tillämpas på kollektiva nyttigheter utan hänsyn till de påfrestningar som en kris eller ett krig medför.
För att bygga upp samhällets civila förmågor krävs ett nära samarbete mellan det offentliga och privata men även en rejäl diskussion om vilka funktioner som är så samhällsviktiga att de motiverar en direkt offentlig kontroll.
Robustheten inom de viktigaste samhällsfunktionerna behöver förstärkas. Det kräver ökat samarbete, bättre samordning och framförallt tydligare rollfördelning. I kriser måste alla aktörer veta vem som gör vad. Regeringens beslut att inrätta ett näringslivsråd är en del i en sådan utveckling.
Dessutom bör den så kallade ansvarsprincipen, som anger att den aktör som har ansvar för en viss verksamhet i ett normalläge även har det i kris, noga ses över.
För de flesta av oss framstår det som självklart att de principer som gäller i ett normalläge kan behöva anpassas för att fungera i en extrem situation, till exempel då det inte längre finns annat än brister och underskott att fördela eller då olika samhällsintressen står emot varandra.
Vi måste lära av jämförbara länder. Finland har under lång tid lagt stor vikt vid försörjningsberedskap. Grannlandets så kallade Försörjningsberedskapscentral, som har till uppgift att planera och operativt genomföra upprätthållandet och utvecklingen av landets beredskap, är till exempel av stort intresse.
Riksdagen har beslutat om en tillfällig lag som ger regeringen bättre förutsättningar att hantera den rådande pandemin, men vad krisen lärt oss är att allt inte är svart eller vitt. Lagstiftningen måste kunna hantera mer än ytterligheterna.
Ett övergripande arbete kring lagstiftningen måste nu till för att underlätta effektivt och ändamålsenligt beslutsfattande och garantera både rättssäkerhet och demokrati. Det räcker inte att vänta till nästa kris.
Pandemin har blivit ett stresstest för den svenska beredskapsförmågan. Ett robust civilt försvar är en fundamental del av totalförsvaret. En krishantering som tillåter improvisation blir mer effektiv än en som styrs av rigida organisationsformer och detaljerade planer.
För oss som socialdemokrater är detta en självklar del av välfärdsbygget. När den enskilde är som svagast måste samhället vara som starkast.