Michael Cocozza har lagom till valet inlett en kulturpolitisk diskussion med utgångspunkt från Östgötateaterns verksamhet. Hans intentioner med ett ökat kulturutbud i Linköping med egen kulturproduktion i staden är lovvärda, vi behöver bli bättre på att producera egen kultur, inte bara köpa in det andra gjort. Så långt håller jag helt med. Vad jag inte förstår är att han drar vapen mot den kultur vi redan har.
Östgötateatern är landets främsta regionteater och har högt anseende både i teatersverige och hos östgötarna själva, vilket märks på den stora biljettförsäljningen. Cocozza kritiserar teatern för att inte använda sina resurser effektivt och för att inte utbudet är större. Det är fel. Under de senaste åren har teatern verkligen fått vända på slantarna. I takt med att statens resurser till regionernas kultur har minskat har teatern tvingats säga upp personal i flera omgångar. Trots detta har teatern levererat ett brett utbud av hög kvalité.
Styrelsen har på varje styrelsemöte uppdaterats rörande ekonomin både på kort och lång sikt. Ej heller revisorerna har haft anmärkningar. Om Cocozza har denna allvarliga kritik mot teatern undrar jag hur han själv har kunnat godkänna årsberättelser och ge ledningen ansvarsfrihet.
Vi Linköpingsbor ska vara stolta över Östgötateatern. I Linköping har vi dessutom landets främsta scen för barn- och ungdomsteater: Ung scen/öst. Där sker verkligen en kulturproduktion av klass, något som Cocozza inte nämner och heller ej räknar in i sina siffror.
När Cocozza drar sitt svärd likt kulturens riddare klingar det falskt. Folkpartiet, som han företräder, har knappast drivit på för mer kulturproduktion i Linköping. Tillsammans med övriga borgerliga partier har de skurit ner anslaget till studieförbunden, splittrat Kulturskolan och stillatigande sett på hur filmutbudet minskat och hur de lokala teatergrupperna ropat efter mer stöd från kommunen. Inget smickrande facit för någon som säger sig vara kulturvän.
Som VD för BoTrygg hade Cocozza ansvar för att bygga Linköpings nya fotbollsarena till en kostnad av cirka 150 miljoner. Det är brukligt att 1 procent av medlen går till konstnärlig utsmyckning. Så mycket avsattes inte denna gång, utan drygt hälften. BoTrygg fullgjorde trots detta inte sitt uppdrag utan den skulptur som nu står på plats saknar fortfarande belysning och ingen el är framdragen. Istället har Cocozza gjort vad han kunnat för att snåla med kostnaderna för sitt företag och inte dragit sig för att låta kulturen drabbas.
Jag deltar gärna i en diskussion om ett förbättrat kulturutbud i Linköping Michael, men då är det dags för dig att sopa rent framför egen dörr först.