Varför mår barnen så dåligt?

Psykisk ohälsa ökar bland unga. Det kanske inte är så konstigt, skriver Johnny Ludvigsson efter lektioner i en mellanstadieklass.

Barnläkaren Johnny Ludvigsson är bekymrad efter vad han mötte vid lektioner på mellanstadiet.

Barnläkaren Johnny Ludvigsson är bekymrad efter vad han mötte vid lektioner på mellanstadiet.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Debatt2019-05-14 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Psykisk ohälsa bland barn och ungdomar är ett av våra stora problem. Under en tioårsperiod har frekvensen av diagnoser som depression och ångest blivit dubbelt eller tredubbelt vanligare bland 10–17-åringar, och även neuropsykiatriska diagnoser som adhd har ökat dramatiskt; totalt definieras nu 10–15 procent av alla i denna ålder lida av psykisk ohälsa, det vill säga 2–3 barn i varje skolklass.

Detta tycks inte kunna förklaras av större öppenhet eller medvetenhet, minskat ”mörkertal”, för antalet allvarliga fall som kräver sluten eller högspecialiserad öppen barnpsykiatrisk vård har ökat i minst samma takt (tredubblats) och frekvensen med medicinering har ökat ännu mer. Katastrofalt! Våra barns hjärnor mår inte bra. Neuropsykiatriska diagnoser som adhd och autism, har ansetts vara tecken på regelrätt skada eller sjukdom i hjärnan, men förlossningsskador har inte blivit vanligare, och inte heller hjärnskador på grund av olyckor eller infektioner. Så vad har hänt? Klimatångest, domedagsprofetior, betygshets, hormonstörande ämnen, separationer …?

Studier talar för att hjärnan utsätts för alltför mycket stimuli och störningar via surfplattor och mobiltelefoner. Tummen upp ger kick. Ingen reaktion eller i värsta fall tummen ner ger ångest, utanförskap. Allt kraftigare stimuli krävs för att bryta igenom bruset. Både barn och vuxna är absorberade av it-världen, ständigt tillgängliga med ideliga kickar.

Samtal, ögonkontakt, traditionell lugnande mänsklig kontakt har minskat. Ångest, stress, känsla av meningslöshet har ökat. Många barns hemmiljö ger varken trygghet eller uppfostran. Och alltför ofta fungerar sen inte heller skolan. Flera tusen skolbarn är ”hemmasittare”, går inte i skolan trots skolplikt. Märkligt att föräldrar inte åläggs se till att barnen går i skolan. Bisarrt att se tv-program om en 11-årig, med mobil i handen, hemmasittare sedan två år efter att ha fått diagnosen ”utbränd” vid 9 års ålder!

Men kanske kan man förstå om en del barn inte står ut. Själv fick jag nyligen chans att hålla lektioner på mellanstadiet: Kaos och oväsen trots hjälplärare! Barn pratade och svor högljutt, låg på golvet, sprang ut och in ur lektionssalen under pågående lektion. Knappast en chans för de motiverade att koncentrera sig på grund av ett flertal stökiga elever vars föräldrar inte gett dem några regler eller gränser. Nej, vi kommer inte undan med bokstavsdiagnoser och hjärnskada och fler assistenter!

Ständiga stimuli, på fritid och under stökiga lektioner. Förföljda av mobilens ideliga budskap, för flera även nattetid. Många barns hjärnor orkar inte! Men detta är inte hjärnskada eller hjärnsjukdom. Det räcker inte med mer barnpsykiatri. Bra mat, motion, sömn och psykosocial värme är grunden. Härutöver behöver politiker och myndigheter, vi alla, det vill säga samhället, enas om regler och riktlinjer, skolan skapa ordning och arbetsro. Men grunden är att föräldrar tar sitt ansvar och sin föräldraroll.

Johnny Ludvigsson

barnläkare sedan 1970-talet

Läs mer om