Idag är det alldeles för långt från den finska vargpopulationen till den skandinaviska. De allra flesta vargar som vandrar in österifrån avlivas i norra Sverige – med skyddsjaktstillstånd eller illegalt – innan de haft en chans att träffa inhemska vargar, bilda par och föröka sig. För att vår vargpopulation ska kunna bli långsiktigt livskraftig är det viktigt att den får ha åtminstone några revir med föryngringar i norra delen av Sverige, så att avståndet till de finska vargarna minskar och mer genutbyte blir möjligt. På längre sikt borde vargen kunna återfå större delen av sitt naturliga utbredningsområde i landet, som omfattar alla svenska landskap utom Gotland.
Människa och varg har samexisterat i norra Sverige i tusentals år. Och i hundratals år, ända in på 1900-talet, har tamrenskötsel funnits sida vid sida med varg i norra Sverige. Inte en konfliktfri samvaro, men en samexistens där båda kunde överleva – ända tills den moderna tekniken på 1900-talet gav människan makt att utrota vargen. Sedan någon gång kring mitten av 1900-talet har rennäringen upplevt en vargfri parentes.
Renskötselområdet omfattar ungefär halva Sveriges yta, inklusive hela Norrbottens och Västerbottens län, från fjällen ända ner till kusten. Det är inte rimligt att utestänga en djurart från hela det området. Särskilt inte när samhället kompenserar rennäringen med cirka 50 miljoner om året för beräknade rovdjursskador.
Alla mänskliga verksamheter bör anpassas till naturens förutsättningar, och till de förutsättningarna hör att det finns stora rovdjur. Därför hör det också till rennäringens naturvårdsansvar att anpassa sig till att det kommer finnas varg även i norra Sverige. Morgondagens rennäring kan inte fungera likadant som i tidigare sekler då den samexisterade med vargen – men framtidens rennäring kan inte heller fungera exakt så som den gör nu under den vargfria parentesen.
Sedan 2013 års rovdjursproposition antogs av riksdagen, så gäller att vargens förekomst i renskötselområdet i huvudsak ska begränsas till de områden där den gör minst skada. Men fortfarande har varken myndigheter eller rennäring gjort något seriöst försök att peka ut de områden där vargen skulle göra minst skada. Istället beviljas skyddsjakt på varg alldeles för lättvindligt i de nordligaste länen – många gånger beviljas skyddsjakt så fort en varg befinner sig i samma trakt som en renhjord, eller så fort en varg eller två verkar vara på väg att etablera revir. Detta måste förändras.
Frågan är inte om varg och rennäring ska finnas i samma landsända – frågan är hur det ska lösas i praktiken. Om detta behövs det en seriös dialog mellan rennäringen, myndigheterna och andra intressen. Det kommer säkert att ta lång tid innan det fungerar bra, men en sådan dialog behöver komma igång snarast.