1970 åkte jag under brinnande Vietnamkrig till USA för att studera vid ett lutherskt college. Under helgerna liftade jag runt i landet och fick ofta lift med lastbilschaufförer. Vid några tillfällen berättade de om egna fasansfulla erfarenheter från Vietnam. De hade deltagit i attacker mot byar som ”misstänktes vara VC (Vietcong)”, det vill säga FNL, fiendesidan, och de berättade om hur hyddorna brändes ner, om hur åldringar, kvinnor och barn som fanns kvar dödades och om sina mardrömmar efteråt.
Dessa minnen spelades upp i mitt huvud när jag läste Correns ledare den 30 april 2015 med rubriken ”När Vietnam förlorades” där författaren försvarar USA:s krig i Vietnam. Vietnam var fram till 1954 en fransk koloni. 1954 besegrades fransmännen av självständighetsrörelsen Vietminh vid slaget i Dien Bien Phu. Enligt Correns ledare, ”kroknade regeringen i Paris” inför den ”kommunistiska” gerillan. Det är lätt att tolka ledaren så att man anser att det var förvånande och till och med beklagligt att den franska kolonialmakten tvingades ge upp. Vid fredskonferensen som följde delades landet tillfälligt upp i en nordlig och sydlig del och val skulle hållas 1956. Valen ställdes dock in av den sydvietnamesiska regimen med stöd av USA därför att ”Vietminh skulle stjäla föreställningen” som Corren skriver instämmande. Det verkliga skälet var att Vietminh enligt alla bedömare hade ett utbrett folkligt stöd efter kampen mot den franska kolonialmakten och därför skulle ha vunnit valet. De inställda valen var ett brott mot folkrätten och flera folkrättsbrott följde.
Det finns skäl att påminna om vad som verkligen sedan hände och om det lidande som kriget fortfarande orsakar. USA sände över 500 000 soldater till Vietnam för att kuva upproret mot den korrupta sydvietnamesiska regimen, ett uppror som understöddes av Nordvietnam och som fick vapenhjälp från Sovjet och Kina. I jakten på FNL-soldater avlövades stora delar av djungeln med hjälp av det kemiska avlövningsmedlet Agent Orange. Medlet innehåller dioxin och skadorna på befolkningen blev långsiktiga. Hundratusentals människor drabbades av cancer och besprutningen på 1960-talet leder fortfarande i dag till missbildningar på nyfödda barn.
Under kriget fällde USA 7 miljoner ton bomber över Vietnam, dubbelt så många som totalt fälldes under andra världskriget och människor dör fortfarande av explosioner från odetonerade bomber och minor. När kriget tog slut för 40 år sedan hade mellan två och tre miljoner vietnameser och 58 000 amerikanska soldater dödats. I dag har de flesta insett det vanvettiga i den amerikanska krigsinsatsen i Vietnam. Det gäller också de flesta amerikaner och deras politiska ledare. Det är mot denna bakgrund närmat chockerande att läsa Correns försvar för den amerikanska krigsinsatsen.
Vietnamkriget var ett exempel på en stormakts hänsynslöshet, bristande långsiktighet och ovilja att se de mänskliga offer som följer av militära insatser. Visst var den regim som kom till makten 1975 totalitär och odemokratisk – precis som den USA-stödda regim som tvingades bort – och dess brott mot mänskliga rättigheter måste fördömas. Det faktum att den amerikanska regeringen 40 år efter krigsslutet ännu inte erbjudit Vietnam gottgörelse för den förstörelse och det lidande man förorsakat landet och dess befolkning utgör en ytterligare kränkning.