Svar på ledarkrönikan "Politikens nya passerade gräns: att ge sig på någons barn" (11/7):
Har ledarkrönikören Christian Gustavsson helt missat skälen till upprördheten efter avslöjandena kring migrationsminister Johan Forsell? Man kan tro det när man läser Corren, där han gör föräldraansvaret till det enda intressanta.
Jag kan dela oron över att en grundskoleelev dras in i en skandal. Det är inte bra. Men jag upplever inte att det är den unges agerande som väcker förvåning och vrede.
Vreden handlar om den moderata ledningens försök att förringa deltagande i politisk extremism och att bedöma människor efter dubbla måttstockar.
Förringa extremism.
Ulf Kristersson försvar sin migrationsminister Johan Forssell med att sonen var ”i dåligt sällskap”. Valet av ordet ”sällskap” är märkligt.
Det låter som det skulle handla om ett teatersällskap eller att grabben blivit frimurare.
Här förväntade sig många med mig att statsministern inte skulle krumbukta sig utan att rakt av ta avstånd från nazism. Självklart också från all rasism och våldsbejakande organisationer.
Christian Gustavsson bortser från något mycket viktigt i tidningen Expos granskning.
Den skriver att sonen under cirka ett års tid har ”rekryterat, samarbetat med en NMR-aktivist och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism”.
NMR – Nordiska Motståndsrörelsen – klassas som en terrororganisation i USA och inte som något frihetligt sällskap där samhällets ”rikingar” eller andra umgås och förlustar sig.
Tycker inte Christian Gustavsson att det är anmärkningsvärt att hoten från en våldsbejakande rörelse förminskas?
Dubbla måttstockar.
När Correns ledarsida behandlar den senaste krisen berörs inte moderaternas användning av ”dubbla måttstockar”, än mindre den utbredda upprördheten över tilltaget.
Johan ForsselI är kanske den moderatpolitiker som hårdast har moraliserat över föräldrar som brustit i föräldraansvar när deras ungdomar hamnat på glid.
Som många andra högerpolitiker blandar han friskt kriminalitet och invandring i sitt budskap och hans förslag har udden riktad mot nya svenskar. Det har resulterat i förslag som:
Föräldrar ska kunna vräkas för att ett barn gjort något kriminellt.
Folk ska kunna utvisas på grund av bristande vandel
Barn ska kunna fängslas.
När Johan Forssell nu låter sig intervjuas i TV-soffan förväntar han sig omvärldens överseende när han själv brustit i föräldraansvar.
Det är väl magstarkt.
Hur kan han vänta sig en annan reaktion än den han nu har sett då han har tagit som sin politiska uppgift att ratificera barn och ungdomar?
Orsakar oro.
Naturligtvis förstår moderater och sverigedemokrater att deras budskap orsakar oro och rädsla hos många svenskar med rötter utanför vårt lands gränser.
Självklart undrar de om reglerna är olika beroende på vem som hamnat i fel sällskap. Om man har ett svenskklingande namn eller inte. Om man lever i de fina salongerna eller i Skäggetorp. Om olika typer av extremism värderas olika. Är högerextremism något som regeringen tar lättare på än vänsterextremism och religiös extremism?
Jag bärs av en vision om ett samhälle där människor eller grupper inte fientligt ställs mot varandra utan där rika och fattiga, gamla som nya svenskar och alla åldrar kan leva i god gemenskap och vinner på att samarbeta. Är inte det ett bättre budskap för migrationsminister Johan Forssell än det han har nu, Christian Gustavsson?
Lennart Allard, (S)
Svar från Christian Gustavsson:
Det finns goda skäl att ta extremism på allvar, oavsett var på den politiska skalan den förekommer. Jag tror också att det finns goda skäl att ha en ödmjukhet inför att barn från alla uppväxtvillkor kan hamna snett. Att föräldrar och barn möts med både krav och tidigare insatser är viktigt – och uppfattar jag som ett motiv till den omläggning som sker i svensk migrations-, social- och rättspolitik.
När det ändå går snett, och samröre med NMR är att hamna rejält snett, då kan man bara hoppas att föräldrarna hanterar det lika tydligt som familjen Forssell verkar ha gjort. Sverige skulle vara ett bättre samhälle om alla vuxna gavs verktyg att agera med samma tydlighet i sitt föräldraskap.
Jag noterar att Allard (S) beklagar att en minderårig, icke-offentlig person dras in i debatten – för att sedan själv göra sig skyldig till just det. Det känns lite idémässigt fattigt. Om man vill ha en återgång till migrationspolitiken förd av tidigare rödgröna regeringar, då måste det väl ändå finnas rimliga sakargument att framföra i stället?
Det är nu tydligt att många rödgröna politiker tycker att det är acceptabelt att dra en 16-åring ut i en offentlighet som han aldrig har valt. Det är ett politiskt taktiserande där vuxna i grupp ger sig på ett barn för att komma åt en politisk motståndare. Om man inte säger ifrån mot det, då är man ingen människa utan bara en liten lort, som Jonatan sa i "Bröderna Lejonhjärta".