100 000 år! En uppgift lika ofattbar som skrämmande. Så länge måste använt kärnbränsle ligga gömt i det slutförvar som ska byggas om några år vid Forsmark. Det måste alltså vara ohyggligt farligt, blir en rimlig slutsats. Så uppfattar vi allmänt det hela.
Men dessbättre behöver inte diskussionen nu upphöra om hur det uttjänta bränslet ska hanteras. Kortfattat består det av två delar. Det ena är extremt farlig men under en begränsad tid. Efter trehundra år – en mycket lång tid men ändå begriplig – är en tusendel av strålningen kvar. Några meter betong räcker som skydd.
Den andra delen är inte särskilt farlig men mycket långvarig. Den innehåller bland annat plutonium 239 som har en halveringstid på 24┣000 år. Allt enligt kärnkraftprofessorn Jan Blomberg.
Vad han inte tar upp är möjligheten att upparbeta det använda kärnbränslet. Det mesta av uranet i det kan då användas igen och inte som nu bara tre-fyra procent. Metoden är väl känd och används – det vet man – i en lång rad länder redan. Men det finns risker, och de kan vara stora. Plutonium kommer fram vid processen. Det kan hamna i orätta händer och kan användas vid framställning av kärnvapen. Frågan är om det inte sker för närvarande i mindre nogräknade länder.
Är det skäl nog för oss att avstå från upparbetning? Det blir ett moraliskt dilemma. Vi får då uran som räcker för all framtid. Vi behöver inte köpa något. Allra minst från Ryssland som är den stor exportör. Den rest som då återstår ska enligt optimistiska beräkningar endast slutförvaras i 500-600 år. Att jämföra med 100┣000 år.