Den socialdemokratiska partikongressen är i full gång. Landets största parti samlas i Göteborg för att formulera politik och ge Magdalena Andersson mandat inför och efter valet.
Om hon får väljarnas förtroende att bilda regeringen i september nästa år så är det med den här kongressens beslut som grund.
Men, och det är ett viktigt men, det finns ingenting som talar för att S kommer få 50 procent i valet eller att Vänsterpartiet kommer agera dörrmatta vad än en S-ledd regering hittar på.
Ja ja, det vet vi väl, säger nu alla sossar. Så har det ju varit det senaste decenniet.
Jo, jag vet att ni vet, men har ni förstått vad det innebär?
En S-kongress har en tendens att agera som om den hade i uppgift att leverera underlag till Regeringskansliet, inte till partiet. Saker kompromissas mellan olika statsråd, eller skuggministrar i opposition, och varje beslut ska passas in i en statsbudget.
På min första kongress var jag inte bara var Linköpings yngsta ombud, utan också en av de som lyckades vinna en omröstning mot invandrarminister Leif Blomberg. Det innebar att han fick ändra i sin proposition om en ny (och med dåtidens mått mätt) hård migrationspolitisk innan den blev ny lag. Kongressbeslut blev regeringsbeslut. Visst fanns det något visst med det, men så är inte det politiska landskapet längre.
I dag måste S bete sig som alla andra partier. Kongressen är platsen för att spetsa sin egen politik – dra ut linjerna och visa på vägen. Först sedan, i mötet med andra partier, ska det kompromissas, budgetanpassas och prioriteras.
Om inte de där kompromisserna efter en eventuell valseger bara ska bli en sörja av centerpartism, miljöpartism och vänsterpopulism så måste också S gå in med rak rygg och tydlig egen politik.
Visst ska det kompromissas på en kongress också. Det förstår jag. Ska arbetstidsförkortningen vara 30 eller 35-timmarsvecka i första steget eller ska föräldraförsäkringen delas lika direkt eller genom fler pappamånader. Men målen måste vara tydliga. Arbetstiden ska förkortas och föräldraförsäkringen ska bli mer jämlik, för att ta två viktiga exempel.
Och ibland ska det röstas. Det är sossar lite dåliga på, men det finns skäl att då och då ta votering för att få ett skarpt utslag.
Min förhoppning är att ombuden lämnar Göteborg på söndag med en tydlig politisk riktning. En skarpare agens än vad som är vanligt efter en S-kongress.
Det behövs för valrörelsen och för arbetet efter. En tydligare socialdemokrati behövs för att bygga en ny riktning för Sverige.
Veronica Palm är politisk redaktör på Norrländska Socialdemokraten.