Regeringen vill ”öka tillgången till idrott, kultur, friluftsliv och annat föreningsliv” för barn mellan 8 och 16 år. De inför därför ett statligt fritidskort som ska laddas med 500 kronor per barn och år för att användas till att betala fritidsaktiviteter.
Det låter ju snällt, men de går verkligen över ån för att hämta vatten. Hela projektet är försenat och omgärdas av en byråkrati utan dess like. Föreningar som erbjuder aktiviteter som staten godkänner ska registreras i ett statligt utförarregister. Först då kan ett barn använda sitt fritidskort för betalning till kulturskolan, sin fotbollsklubb eller scoutkåren.
Hela fem statliga myndigheter är inblandade. De ansvarar för olika dela, men ska också föra dialog med andra intressenter, bland annat Svenskt friluftsliv, Riksidrottsförbundet och Sveriges Kommuner och Regioner.
Orimligt mycket tid och skattepengar används till de där 500 kronorna. Och med andra handen skär regeringen ner på föreningslivet och dess möjligheter.
Landets barnfamiljer pressas hårt av inflation, räntor och skenande matpriser. Arbetslösheten stiger och Sverige ligger genant och plaskar i bottenligan i Europa vad gäller tillväxt. Regeringen verkar inte ha någon plan för att vända utvecklingen. De lägger fortfarande allt sitt fokus i den ekonomiska politiken på att sänka skatter.
Jag vill ge dem två förslag som vore enklare, billigare och bättre än fritidskortet om man vill ”öka tillgången till idrott, kultur, friluftsliv och annat föreningsliv”:
1. Satsa på föreningslivet. Alla som varit tränare i ett knattelag eller köpt kakor, strumpor och salami av barn vet att det är med knappa resurser som föreningslivet går runt i det här landet. Det bygger på ideellt engagemang, vilket är bra. Men för att kunna locka och ta till sig fler barn så krävs också mer resurser.
2. Höja barnbidraget. Det regeringen ger barnfamiljerna med fritidskortet motsvarar alltså drygt 40 kronor i månaden. Om man räknar i den enorma byråkratin så skulle det säkert räcka till mer. Kanske en hundralapp höjt barnbidrag varje månad. För det krävs exakt noll byråkrati och det skulle göra stor nytta för många barn och deras föräldrar.
Dessutom ger fritidskortet den trista vibben av att regeringen vill att barns fritidsaktiviteter ska vara en marknad, inte ett engagemang i en förening.
Föreningslivet ger så mycket mer av socialsamvaro, kamratskap och engagemang än själva aktiviteten barnet utövar. Det går om intet om barn med fritidskort blir brickor på en fritidsmarknad.
Veronica Palm är politisk redaktör på Norrländska Socialdemokraten.