Invandringsstrider bor granne med rasism, chauvinism och eufemism. Rastänkande, självförhärligande och förskönande problemförnekelsekonst är också farstugrannar med ökade risker för fysisk och psykisk segregation, fysiskt och psykiskt våld och med tilltagande politisk förlamning.
Att invandringen är den stora stridsfrågan i Sverige idag är en följd av en räcka misslyckanden och misstag. Det grundläggande misstaget är naturligtvis att den svenska staten under betydligt mer än ett decennium har låtit den reglerade invandringen ligga för fäfot.
Sverige och svenskarna är inte mer invandringsnegativa än andra människor. Stora internationella och nationella attityd- och värderingsundersökningar (till exempel World Values Survey och Lars Trägårdh och Henrik Berggren i "Är svensken människa?) visar snarare på motsatsen.
Vi trivs med att ha en tillbakalutad tillit för andra människors möjligheter att leva fria och oberoende liv så länge som man uppfyller sin del av det svenska samhällskontraktet: Arbetar, betalar skatt och sköter sig.
Toleransen för andra människor är stor och sitter både i de tunga samhällsinstitutionerna och i våra huvuden. Men som Lars Trägårdh slog fast på Expressens kultursida 13 juli 2016 så är den svenska toleransen "brutalt villkorad; den svenska statsindividualismen bejakar individens autonomi och statens roll men skapar problem för konkurrerande gemenskapsideologier som sätter familj, klan, religion i centrum."
Den förda invandringspolitiken har under lång tid trampat på människors tolerans. Staten har inte brytt sig om samhällskontraktet utan låtit invandringen bli vad den blir med tiggeri, skjutningar, rekordlåga försörjningsgrader, klaner, hedersvåld och lagfästa rättigheter åt människor som vistas illegalt i Sverige.
Problemen har länge förnekats av de styrande vilket har skapat en brutalisering av språk och diskussion och gett oss en polariserad riksdag och alltmer av polariserad "bubbelpress" där DN skriver vad deras läsare vill ha och Samnytt skriver vad deras läsare vill ha.
Problemen är inte olösliga. Regerings- och riksdagspartierna har det största ansvaret.
Det finns stora och breda majoriteter för en stramt reglerad invandring och för det svenska samhällskontraktets fundament av arbete, skötsamhet, tillit och tolerans. En fallen regeringsmakt kan vara bättre än en förfallen.