En symbol för det slutande 1800-talets framstegstro och utbredda förvissning om teknikens och vetenskapens goda väsen.
Jules Verne var tvärtom en djupt moralisk författare, som i romaner som En världsomsegling under havet (1869) diskuterade vad som kunde hända då den sofistikerade tekniken användes av den onda och ofullkomliga människan. Detta domedagsansikte visade han upp redan i sin första roman, Fem veckor i ballong (1863), där han skrev så här:
"Människorna uppfinner maskiner tills de uppslukas av dem! Jag har alltid föreställt mig, att världens sista dag skall komma därigenom, att någon ofantlig ångpanna, upphettad till ett tryck av tre milliarder atmosfärer, spränger hela jordklotet i luften."
Denna apokalyptiska tanke har aktualiserats många gånger under de senaste 150 åren. Undergången har hela tiden kopplats till farhågor om naturresursbrist, ekonomisk kollaps, globalt krig eller helt enkelt till tanken att vi människor inte längre skall orka leva bland allt det vi skapat.
Det vi kallar modernisering handlar om att människan successivt ökar sina handlingsmöjligheter. Med hjälp av ny teknik, ny vetenskap och förändrade värderingar och föreställningar lyckas vi hela tiden göra nya saker, och det som ingen anade var möjligt i går är en realitet i dag - och det som förr var högsta modernitet är nu på museum.
Problemet - det som göder domedagsprofeten - är att alla våra handlingar också har oförutsedda, inte avsedda konsekvenser. Och de är förstås inte alltid goda - tvärtom.
Det är självklart att de som en gång uppfann bilen aldrig föreställde sig att det under de senaste 50 åren skulle omkomma mer än 45 000 svenskar i trafiken. Det är sex gånger fler döda än vid Sveriges största krigsförlust, nederlaget i Poltava.
Förr kom de största hoten från naturen, till exempel från pest och missväxt. Genom moderniseringen har just de riskerna minskat, men samtidigt ökar de hot som kommer av våra egna skapelser. Koldioxideffekten, kärnvapenkrig, energisystem- kollapser och förgiftningsolyckor är inte avsedda. De uppstår på grund av vår relativa skröplighet och oförmåga att förutse konsekvenserna av vårt ack så potenta görande och låtande.
Men till detta kommer en om möjligt än mer skrämmande tanke. En dag behövs måhända bara en enda ond människa för att följderna av hans handlingar skall bli gigantiskt stora och förödande för hela mänskligheten. Undergången. Jag är, det måste jag bekänna, övertygad om att själv - om än på avstånd - få uppleva den katastrof då en storstads dricksvatten förgiftas och en primitiv atombomb sprängs i en tunnelbana.
Med denna min oro vill jag leva på ett förnuftigt sätt. För mig innebär det att vägra utlysa undantagstillstånd i mitt privata liv och heller inte verka för att införa det i det offentliga. Ett undantagstillstånd i privatlivet leder nämligen antingen till apati eller till ren hedonism. Ett undantagstillstånd i samhället resulterar ofta i att människorätt trampas under riskprofeternas stövlar och att demokratin ersätts av starka män och gevär. Och domedagsprofeterna har dessutom i 150 år visat sig ha fel.
Det är nog därför - trots alla risker och väntande katastrofer - bättre att fortsätta försöka utmana sina egna gränser och hjälpa till i arbetet att göra vårt så gynnade folkhem ytterligare lite behagligare att leva i. Själv finner jag det i alla fall både roligare och klokare än att skriva under på Jules Vernes tro att det går framåt, framåt - åt helvete.
Martin Kylhammar
Politisk krönikör