De djupa klyftorna i Sverige gör att fler hamnar i utanförskap. Allt fler faller igenom de sociala skyddsnäten. Missbrukare eller fattiga både äldre och unga som plockar burkar eller ber om växelpengar är ingen ovanlig syn längre.
Och så har vi tiggande EU-migranter, främst romer från Rumänien. De har ofta ett mer direkt tilltal och är synligare i gatubilden. De är offer för både fattigdom och djup diskriminering och rasism.
När diskussionen om tiggande EU-migranter var som hetast i Sverige besökte jag Rädda barnens lokalkontor i Rumänien.
Jag mötte romska barn som inte hade några som helst rättigheter eller del av landets välfärd, som skola. Många av dem bodde med äldre släktingar som knappt kunde försörja dem på de få slantar föräldrarna skickade hem efter att ha jobbat under fasansfulla förhållanden på jordbruk i södra Europa eller levt på gatan i norra.
Det är dessa föräldrar och deras barn som ett tiggeriförbud riktar sig mot.
Ja, kanske transporteras de hit av skrupellösa kriminella som utnyttjar dem och plockar av dem stora delar av de pengar de samlar ihop. Det är inte omöjligt, till och med troligt. Men sättet att komma åt de kriminella är inte att straffa de som tvingas tigga. Det är som att tro att man kommer åt hallickar genom att kriminalisera hon som tvingas sälja sin kropp.
Och nog måste man ha ett svårt liv om man föredrar att sitta med en pappmugg på Trädgårdstorget i februari?
Det finns dessutom problem med gränsdragning. Vad är passiv pengainsamling? Vad gör vi med estetklasserna som sjunger julsånger under advent är de tillräckligt aktiva? Och kommer Röda korset skramlande med bössor räknas som tiggeri om de står still, alltså är passiva? Och de romer som erbjuder träskedar till försäljning, får de ta emot gåvor i sin pappmugg?
Att förbjuda fattiga människor har aldrig fungerat. Det kommer inte lösa problemet. Däremot att utrota fattigdom. Det borde politiken fokusera på i stället.
Människor som kastas ut ur sjukförsäkringen eller som hamnar utanför arbetsmarknaden, och sedan rasar genom skyddsnäten, får inte ett bättre liv för att de också blir kriminella när de samlar burkar och tigger småpengar eller cigg.
Och nej, det åligger inte Linköpings kommun att lösa rasism och fattigdom i Rumänien. Men det kan heller inte vara Linköpings kommuns uppgift att göra livet än svårare för den som tvingas sitta vid entrén vid Tornby.
Veronica Palm är politisk redaktör på Norrländska Socialdemokraten.