När det allmänna drar en gräns

Skötsamma människor som märker att det allmänna inte bryr sig om deras problem; de människorna kan sluta bry sig om det allmännas problem.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren.

Foto: Arkiv

Krönika2019-10-22 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Frågan om nyttan med ”hårda straff” är en evighetsdebatt i samhället.  Ett aktuellt exempel är striden om att avskaffa den så kallade ungdomsrabatten vid domstolarnas straffmätning. På den gångna helgens partistämma i Moderaterna presenterade partiledaren Ulf Kristersson ett förslag som bland annat skulle innebära längre och/eller mer ingripande straff för personer i åldern 18–21 som begår allvarliga brott. Vid pressträffen frågade en reporter om M tagit hänsyn till ”forskningen” som hävdar att längre straff inte ”löser problemen.”

Kristersson påpekade då att ”sänkta straff” inte heller löser problemen. Det finns överhuvudtaget inga enskilda förslag som ”löser problemen”, sa Kristersson. Så är det förstås. Att vilja avskaffa ungdomsrabatterna i ett land som vårt där skjutvapenvåldet ligger i Europatopp för män i 15–29-årsåldern handlar om att det allmänna behöver dra en gräns mot unga människors våldsamma brottslighet. Det handlar således inte om att ”lösa alla problem.” 

När det gäller förbudens vara eller inte vara så är den traditionella problemställningen att det å ena sidan hävdas att förbud (till exempel mot tiggeri, rökning utanför krogar, mobiler i skolan, narkotika, med mera) skapar en lockelse för förbjuden frukt och att förbud därför inte löser några problem. Å andra sidan kan sägas – ungefär som med straffen ovan – att ett förbud tydliggör allvaret i hur det allmänna ser på beteenden och företeelser i samhället.

I Sverige kan sedan många år tillbaka ges tillträdesförbud till idrottsarenor. Ungefär 600 personer har förbjudits tillträde. Till fromma för de som hellre ser på fotboll än på slagsmål, flaskslängning och bengalrök. Tillträdesförbud ska meddelas om det föreligger en risk för brott, allvarliga trakasserier och andra ordningsstörningar som regleringen syftar att motverka. Den som överträder ett förbud ska kunna dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Sedan 2017 finns en riksdagsmajoritet för att införa ett liknande tillträdesförbud till butiker, bibliotek och simhallar. Justitieminister Morgan Johansson (S) har hörsammat riksdagens vilja och en utredning har gjorts i ämnet. 

Jag tror att det är klok politik att införa tillträdesförbudet. Inte minst är det viktigt att skydda butikers ägare och medarbetare som på många platser utsätts för upprepade stölder och trakasserier utan att uppleva någon form av stöd från det allmänna. 

Det här är allvarliga samhällsfrågor. Skötsamma och strävsamma människor som märker att det allmänna inte bryr sig om deras problem; de människorna kan steg för steg sluta bry sig om det allmännas problem. Och då är det inte mycket till samhälle kvar för fortsatta diskussioner om straff och förbud.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se