Det går inte att slita sig ifrån flygplansfönstret. Jag måste bara blicka ut och lutar mig över min medpassagerare med fönsterplatsen. Mil efter mil av gröna kullar, mörkblå sjöar och en trolsk dimma som tecknar sig mot skyn. En natur så vacker att det gör ont i hjärtat.
Varje gång jag besökt Rwanda fylls jag av samma barnsliga hänförelse av landets skönhet. Men bortom denna ljuvlighet vilar ett mörker.
Vi har alla förutfattade meningar, förväntningar och förhoppningar om platser vi besöker. Ibland grusas de brutalt, emellanåt bekräftar de vår världsbild och stundtals känns det som mötet blir en deja vu liknande upplevelse.
Under min högstadietid i slutet av 1980-talet i Tokarp utanför Malmslätt var Rwanda synonymt med filmen De dimhöljda bergens gorillor. Som både djurvän och feminist fascinerades jag av hur journalisten och äventyraren Dian Fossey i slutet av 1960-talet under sin reportageserie för National Geographic kommer dessa gorillor så nära. En kvinnlig idealist i Biggles-tappning.
Under min sista studentperiod på gymnasiet veckorna inför sommaren blev bilden av Rwanda en annan. tv-bilder av massakrerade människor, högar av lik, barn huggna itu med macheteknivar och ett barbari ingen någonsin trodde skulle tillåtas inträffa i mitten av 1990-talet av världssamfundet. Uppemot 800 000 människor framför allt från gruppen tutsier och enskilda hutuer som sammankopplades med tutsier som blev slaktade under ett grymt folkmord som startade den 6 april och pågick i ungefär 100 dagar.
Folkmordet uppstod inte ur det tomma intet utan var planerat längre och industriellt till sin karaktär även om vapnen inte var gaskammare utan knivar, påkar och klubbor.
Den etniska uppdelningen var ett arv från belgarnas kolonialisering av regionen, där identitetskort baserade på belgarnas syn på "ras" ställde rwandiska grupper mot varandra. Krig bröt ut mellan grupperna och redan i början av 1990-talet fruktades ett kommande folkmord. Hutumilisgrupper som Interahamwe beväpnade sig från utlandet och sände hatradiopropganda liknande nazisternas förföljelse mot judarna på 1930-talet innan Förintelsens utrotningsläger uppfördes i stor skala.
Omvärlden visste vad som var på gång och Förenta Nationerna fanns på plats, men de klassiska orden "aldrig mer " klingade uppenbarligen oerhört ihåligt.
UNAMIR: s befälhavare Roméo Dallaire (United Nations Assistance Mission for Rwanda) bad om tillåtelse att konfiskera vapen och att få skydda lokalbefolkningen, men hans uppdrag reducerade till att föra västerlänningar ut ur landet och efter att efter att tio belgiska FN-soldater dödats 1994 drogs samtliga FN-soldater från landet.
I dag - 13 år efter folkmordet i Rwanda - ser vi samma råhet i folkmordet i Darfur. Samma passiva tystnad där en kvasidiktatur Hassan al-Bashir tillsammans med stråtrövare och allehanda gerillagrupper snart har haft kål på 300 000 individer, gjort 2,5 miljoner till flyktingar och tusentals kvinnor våldtagits. Världen är sig dessvärre lik i brist på moral och anständighet. De vackra orden om skyldigheten att skydda har reducerats till diplomati för fortsatt bråd ond död för de lidande på fältet.
Kunskap är makt. Hyr någon av dessa filmer på dvd eller video; Hotell Rwanda, När man skjuter hundar eller En dag i april. De ger måhända inte en fullödig bild av vare sig landet eller folkmordet - men är en evig påminnelse om hur skört livet är, hur tunn den mänskliga anständighetens fernissa är under en kris, men också hur hoppet är det sista som lämnar människan.
Och hoppet finns i dagens Rwanda. Nästan 49 procent av parlamentsledamöterna är kvinnor, landets president Paul Kagame tänker förbjuda dödsstraffet och den lilla sårigt bräckliga demokratin blir allt starkare för varje dag som går.
Birgitta Ohlsson
Riksdagsledamot